vi går mot fastans tider

Jag är hemgruppsledare, vilket innebär att jag leder en hemgrupp i vår församling. Det är väldigt roligt. I andra kyrkliga sammanhang kan det kallas cellgrupp, husgrupp eller kanske något annat tjäckt.
I flera års tid har jag ingått i hemgrupp och det är väldigt inspirerande ibland. Ja, ganska ofta faktiskt. För några år sedan började jag och några till uppmärksamma det här med fastan. Jag har alltid sett förbi det, ganska ordentligt, för jag anser att jag aldrig skulle klara att sluta äta i 40 dagar.
Ska jag vara helt ärlig tror jag inte att jag skulle klara det nu heller. Men vem vet egentligen?
Det jag började med var att hitta något att lägga till i livet och/eller ta bort i livet. Under två års fastor har jag stängt av mig från facebook. Efter förra årets stängde jag ner min profil och har, och tänker, inte återvända. Det blev en riktig befrielse och det var så skönt när jag tog det beslutet.

Det kan låta lite torftigt. Vadå fasta från ett socialt medie, liksom?

Jamen det är inte så konstigt egentligen. Det som är lite tanken med fastan är att vi har möjlighet att offra något. Ta bort något som vi kanske är ganska beroende av (typ, facebook) och ge upp något. Och ge upp det för att (förhoppningsvis) ta mer tid för Gud och de goda grejer som kommer med honom.

I år funderar jag på flera grejer. Nu kan jag ju inte offra mitt facebook längre, för det är redan borta. Och det finns mycket grejer jag skulle vilja... Ta bort eller lägga till.

Men, lite tankar. 

- Läsa mer bibel. Jag är sugen på att bli en kunnig bibel-kvinna. Hur, är då frågan. 

- Bönepromenader. Istället för ett träningspass kanske. Jag skulle i så fall offra lite träning, vilket jag kan erkänna känns grymt svårt. Så vi får väl se. Eller försöka lägga till bönepromenad. Istället för att slagga i soffan med en skål popcorn kanske?

- Be mer specifika böner, för människor, min framtid, vår framtid...

- Försöka leva mer miljövänligt. Där finns mycket grejer som snurrar så den får jag återkomma till.

- Funderar på att offra det jag älskar mest; att fika. Men det krävs verkligen en ordentlig tänkare innan jag tar det beslutet. 

- Dra igång något med köpstopp/enbart second hand. Men jag handlar redan det mesta second hand så det skulle egentligen inte vara något svårt. Och meningen är ju ändå att det ska kännas, det ska vara svårt! Man ska ju lida lite.

Är det någon annan där ute som funderar? 

describe yourself in three words

När någon går emot jantelagen blir jag ohyggligt glad, det kan jag säga. 

Och om du får uppgiften: beskrv dig själv med tre ord.

Hur lång tid tar det inte? Hur otroligt ödmjuk (typ) är du inte? Du vill ju inte sticka ut. Eller vara uppsnoffsig eller kaxig eller sådär riktigt osvensk liksom.

Men nu är det läge hörredu. På riktigt. 

Ja, för mig med. 

Så. Hur skulle du beskriva dig själv med tre ord? Det ska vara tre positiva ord, och försök inte.

Stäng av jante. Stäng av svenskheten.

Okej.

Jag är...

... rolig, kärleksfull mot många och omtänksam.

Ja! Jamen jag är det!
Och mer förklaring behövs inte, inte för offentligheten, bara för mig själv.

Jag gillar mig själv.

Gör du också det?

i drömmarnas land

Jag längtar efter sommarn. Alltså. Förlåt, men det är så. Jag stör ihjäl mig på alla som tycker det ska bli vår NU, jag menar, så roligt kan vi väl inte ha det? Det kan ju inte vara våra roligaste årstider hela tiden, liksom. Även om den grå vintern är lagom deppig här i Skåne.
Ja, även så, så längtar jag själv efter sommaren. Jag tycker det känns så långt ifrån så det räknas liksom inte. Det är inte så att jag sitter och väljer ut en ny bikini eller att jag planerar vad jag ska ha på mig i sommarklänningsväg. Nä, så långt fram är jag inte. Eller, det är inte på det sättet jag längtar.
Jag tror jag längtar efter lugnet egentligen. Värmen, ekot av mina andetag och de långa, mysiga frukoststunderna ute vid poolkanten i vårt vaktar-hus. Eller alla glassar vi åt. Och kunde sedan säga i vilken del av landet det var godast chokladglass. Ja, Elma kunde det i alla fall, det var ju hon som åt alla chokladglassar.
Eller känslan av att bara dra på sig kläderna på morgonen, samma kläder dag ut och dag in. Efter löpturerna i den otroliga hettan och svalkan i pool eller hav efteråt.
Det blev ju faktiskt en bra sommar egentligen. En helt perfekt, om man ser det lugn vår familj fick. Det tog en månad för mig att komma ur mitt stressiga, ont-i-magen och stress-skal, men hur det gjordes var precis perfekt för familjen. Vi kunde inte dra iväg på turer, göra saker hela tiden eller planera. För jag mådde inte bra helt enkelt. Det ledde till mycket familjetid, bara-vi-häng och mer spontana grejer med vänner och övrig familj. Det var helt perfekt. Det var så skönt! Och allt gott vi åt...

Ja, jag är verkligen i drömmarnas land kan jag säga. Men jag försöker också leva i nuet genom att längta bort till sportlovet. Det är bara två veckor dit nu, och då ska jag också se till att få ett lugn i min kropp. Jag längtar efter lugnet. Efter att kunna hantera stress och att varva ner på riktigt. Jag är nu väldigt tacksam att jag har ett jobb som ger mig lov, även om det mellan loven nästan dödar mig... Vi får väl se hur framtiden ter sig i mitt yrkesliv, helt enkelt.

Nu ska jag äta popcorn. Drömma om lugn. Kanske läsa lite, för att få något sorts lugn en sådan här onsdagsafton.

att prata om sex

Visst är det svårt? Det ämnet alltså.

Jag tänker nog skriva en del om det här. Jag har fått äran (?) att undervisa om ämnet två gånger och har en kommande gång på g. Denna gång tillsammans med min man, vilket ska bli väldigt roligt faktiskt.

Men när man pratar om det så... Ja, det känns som att, antingen får man en hejarklack som tycker att det är bra, bra, bra! Och som liksom håller med, känner sig utmanad, uppmuntrad... Eller så får man bortaklacken mot sig. Som kommer med jobbiga, konstiga och kanske onödiga frågor och ställer en mot väggen, fast det vi egentligen inte pratade om var just det...
Jag tycker det är ett så viktigt ämne. Och jag vet att sååååå många tycker olika om det här. Som till exempel, sex före äktenskapet. Jag är ju kristen. Och många skulle säga såhär:
- Aha så du tycker att man inte får ha sex före man är gift.
Okej. Vänta. Låt mig beta av det där lite.

Det handlar för det första inte om att JAG tycker det. Eller att VI som kristen grupp tycker det. Varför många kristna tycker och tänker som de gör, är ju för att det står saker i Bibeln. Att sex tillhör äktenskapet. Det är inte alls för att straffa någon, för att retas med dessa kåta känslor eller för att ge den person skam, som inte höll sig till denna regel, uppmaning och rekommendation. Det är inte alls för att skylla på någon.

Varför jag skulle rekommendera unga människor att vänta med sex handlar helt enkelt om att det är så mycket känslor inblandade. Både på insidan och utsidan. Att ha sex med någon innebär att lämna ut hela dig själv, fysiskt. I vissa fall lämnar du också ut dig själv psykiskt. Och då kan det gå så himla dåligt, om den relationen tar slut och du står där... Och. Vet varken ut eller in.

Men att ha sex innan äktenskapet, är precis lika stor synd som när du stjäl. Eller ljuger. Eller dödar någon. Alltså, alla synder är lika stora. Jag tror det är där vi kristna, inom kristna väggar, tappar poängen ibland...

Det jobbiga är ju att sex kan innebära mycket mer i ens känsloliv och i ens liv över huvud taget, än vad det gör att dra en vit lögn för sin lärare. Du kan lätt känna dig skamsen och skyldig. Dålig, äcklig och tappa tron på kärleken.
När du snor en penna från jobbet kanske du inte känner alla dom känslorna. Eller, vad vet jag, det kanske du visst gör.

Frågan är, vad är det rätta? Och hur ska man veta?

vi kommer alltid ha Paris

Jag har besökt staden två gånger i mitt liv. För ca två år sedan fick jag det i födelsedagspresent av min kompis Dessi. Då var det helt magiskt. Och roligt.

Första gången fick jag det i födelsedagspresent av den värdfamilj jag bodde hos, i Frankrikes Divonne-Les-Bains, precis på gränsen till det sköna, dyra Schweiz.
Vi åkte dit med snabbtåget och svischade förbi Frankrikes landskap. Det var inte precis avkopplande, jag och den här familjen hade en mycket konstig relation. Men jag körde på, precis som att jag inte hade något val. Lite spännande var det ju ändå.

När vi kom fram besökte vi direkt de största Parisiska sightseeing-ställena och sedan fick jag lov att traska ensam ett par timmar. Det var skönt. Men så konstigt. Vad skulle jag göra i Paris helt själv? Jag kunde ingen franska, var urfattig och var inte direkt påläst om staden. Jag minns att jag köpte en varm choklad på Starbucks (för där måste de prata engelska) och gick sedan till Paris största varuhus och beundrande storleken och de vackra saker som prydde huset.

I tre nätter sov vi över hos värdfamiljens släkting som bodde en bit utanför staden. Det var en märklig situation utan dess like när allt de gjorde var att prata gamla minnen. På franska. Jag satt oförstående vid matbordet och försökte vara trevlig. 

Sista dagen i Paris var dock ljuvlig. En gammal kompis till mig, Jenny, hade bott där ett tag, pratade flytande franska och mötte upp mig på Paris största shoppinggata. Där hjälpte hon mig att köpa en par fina, låga, ljusrosa Converse. Det var underbart. Jag njöt av den lilla shoppingen. 

Hon tog mig sedan till en liten restaurang som låg i ett gathörn. Allt kändes gammalt, romantiskt och Parisiskt. Jag minns det med glädje när jag smakade de olika smaker vi fick. 

Sedan gick vi runt i Paris. Hon visade ställen jag aldrig skulle hittat själv och pekade på personliga platser. Vi gick längs floden och tillsist följde hon mig till tågstationen där jag skulle möta familjen.

Åter igen hade vi en miss i kommunikationen, vilket hörde till vanligheterna med den här familjen, och jag stod utanför tåget och väntade, medan de tydligen redan gått in och satt sig. Om en minut skulle tåget gå och jag hade fruktansvärd panik. Jag visste inte om jag skulle kliva på och hoppas på det bästa eller om de faktiskt var försenade (som alltid). Tio sekunder innan tåget tog sin färd, ropade någon på mig. Jag vände mig snabbt om och såg värdfamiljens pappa, lätt panik i hans ögon sa att jag skulle skynda mig. Jag kastade mig innanför dörrarna, de stängdes och tåget rullade snabbt iväg.

Nu längtar jag till Paris. Av någon anledning som jag inte kan komma på. Men jag vill dit, fast med min kära make. Det är ett av mina drömresemål just nu. Paris. När ska vi komma?

med gasen i botten blir allting fel

En vecka i "friskhetens" tecken har passerat. Och jag har kört på med gasen i botten, andan i halsen och irritationen nära till hands. Det har alltså varit en riktig skitvecka kan man säga.
Man tror väl att man ska lära sig. Att det 29:e året av ens liv borde vara hyfsat fullärt. Ja, alltså, inte överlag såklart, men på just den här fronten. Stressfronten. Skyndapåfronten. Göraallthelatidenfronten.
Och vila. Vad är det? Hur gör man det med barn i huset? Jag vet verkligen många, jättemånga, som inte vet hur man vilar aktivt, som inte har barn. Men jag har barn och i mitt huvud är det det som hindrar mig från aktiv vila.
Jag kan inte lägga mig och vila efter jobbet. Jag kan inte vila på min lediga dag.
Eller, kan jag det? Jag är öppen för förslag. Jag önskar väl bara att jag visste.
Och jag är så fruktansvärt stressad. Så när jag väl får tid för mig själv, när barnen är nattade, disken undanplockad och leksakerna iordninglagda, lektionerna planerade, maten inhandlad och jag äntligen har satt mitt arlse i soffan. Jag kanske tänker att jag ser en bra film eller fortsätter med avsnitt från en bra tv-serie. Då kan jag ändå inte sitta där och bara slappna av. Mobilen ligger bredvid och jag messar med tre personer samtidigt. Samtidigt som jag också ska vila, koppla av och njuta av nåt bra på tv.
Jag ORKAR INTE med mig själv. Det här är mitt största problem i livet, som följt mig så länge jag kan minnas och så länge jag kan minnas har jag då aldrig lärt mig läxan. Lärt mig hantera stressen eller lärt mig minska. Kanske för en stund, visst, men sedan gasar jag igen när jag själv tycker att det "ser klart ut".
Usch, jag är så trött på mig själv. Och just nu står jag i en återvändsgränd. Jag har INGEN ANING om hur jag ska ta mig ur detta. Eller ta mig vidare.

Någon som har lite bra tips?

sleeping brother

För snart tre år sedan. Det är fortfarande hysteriskt roligt (tycker jag).

Han sov när han skrev det, påstår han.

bröllopsyr!

Jag visste väl att 2015 skulle bli bra. Det har redan blivit bättre än den otroligt trista början och långdragenheten av 2014. För ett år sen trillade farmor och fick en hjärnblödning. Chocken. Aj. Ja, jag måste visst skriva om det då och då. Det kanske lossnar då tänker jag.

År 2015 började, typ, med en långt inplanerad resa till Sälen med min makes stora familj. 16 pers blev vi, då till och med tre stycken hoppat av. Jag mådde... ja, det vet ni ju. Piss. I alla fall i början. Det blev bättre mot slutet av veckan och sista åket, i lördags, åkte jag med mannen min (typ första gången på hela veckan), min svåger och hans snowboardåkande hustru. Och det piskade snö, det var sju minusgrader och toksnöade precis hela tiden. Och det var helt GALET underbart! Så mycket snö, man kände sig liksom fri. Fri att gasa på, fast man (jag) egentligen är rätt kass och rädd på åkning. Vi röjde på i tre timmar med en kort fikapaus i värmestugan. Ljuvligt!
När vi sedan kom hem, igår kväll, efter nästan 12 timmar i bilen med våra två juveler som var mer kör-okej än vad jag var. Ja hjälp vad det kröp i varje lem...
Vi kommer hem till massvis med post, mest räkningar såklart. Men sedan ligger ett brev med "Filippa & Emanuel" på. Det kan bara betyda en sak (eftersom julkortstiden är slut, alltså):
En bröllopsinbjudan! 

Men som jag jublade. Jag är lite lätt skadad på detta området. Jag ÄLSKAR bröllop. Jag ÄLSKAR när några väljer varandra, sådär på riktigt, och tänker att de ska dela precis allt, hela livet, och älska varandra så himla, himla mycket. Jag bli alltid lite extra nykär av nykära par och när det vankas bröllop... Då spritter det i hela kroppen på mig.

Nu är det en barndomsvän som gifter sig i maj. I slutet av sommaren gifter sig en av mina bästa vänner, och det är ju stort om något. Varje dag sms:as något bröllopsigt, romantiskt, kärleksigt och det gör mig så himla glad!
Jag tror jag också blir glad när jag tänker på att fler människor ska få uppleva det jag och Emanuel har. Jag vet, det låter ju himla kaxigt. Men det finns så många som inte alls har det så bra, trots att de är gifta. Och jag önskar att dessa nygifta galningar kan få fortsätta springa den vägen. 

Och ja. Äktenskapsråd kan jag ju komma med i ett annat inlägg. Haha.

Nu återstår bara den stora frågan: vad ska jag ha på mig?!

To become twentynine

I år fyller jag 29. Det är en extremt läskig siffra. Det är verkligen det. Det är så, för att jag minns grejer jag sagt, tänkt och tyckt, som har med det sista året på 20-talet att göra.
Jag minns till exempel att jag tyckte 30-åringar var extremt gamla. Det värsta är väl ändå att den känslan sitter i. Inte jag då, jag är ju inte så gammal, för jag är ju inte 30... Än.
Och att när man är 20, ja då är man vuxen och har hela livet framför sig.
Men. Det är också konstigt det där. Jag skulle verkligen inte vilja gå tillbaka till mitt 20-åriga jag. Dels för att jag inte visste lika mycket då som nu, men också för att ja... Vad himla ung jag var!
Jag är hellre 30, egentligen. Och nu är det bara... Hrm, "bara"... Nä, bara, 29 år jag fyller.
Och det är inte det att jag inte "hunnit med" en massa, som många jag vet tänker. Jag har väl hunnit lagom känner jag. Jag tror det är mer grejen att man faktiskt blir äldre. Mina föräldrar blir äldre. Min mans föräldrar... Barnen växer så det knakar. Och ja, jag själv med såklart.
Jag minns hur min mamma alltid skämtade om att hon slutade fylla år när hon fyllde 29. Och då var ju det ändå rätt gammalt. Men nu är det JAG som är där liksom. 29 år. Det känns nästan större än 30 för mig.
Vid 30 ska jag ju ha världens fest, ett måste för en fest-älskare som mig. Men 29? Är det någon som ens bryr sig liksom?

Jag har känsla av att 2015 är året då jag inte kommer sluta tänka på ålder och åldersnoja. Och ärligt talat. Vem bryr sig?

konsumtionshets som stör

Usch. Jag blir så trött på det. Konsumtionshetsen. Alltså, jag nekar inte att jag inte är en del av den. Det är jag ju tyvärr. Men usch vad det stör mig.
Speciellt när någon känd, hyfsat rik modebloggare skriver: jag har ju inga byxor att ha på mig så jag ska investera i ett gäng.
ETT GÄNG?!
Mitt sämsta tips till alla är ju att handla flera par av någonting, på en gång. Varför? Köp ett par. Använd dem. Gör olika mixar av det. Och förmodligen är du som jag, som faktiskt haaaar garderoben full. Du bara orkar inte riktigt hitta motivationen till att framkalla inspirationen.
Men den finns där någonstans.
Jag till exempel. Jag är en väldigt rastlös själ. På sååå många sätt. Det är galet vad rastlös jag kan vara.
När jag är sjuk, som jag varit i ungefär fem veckor, så blir jag tokig på att ha på mig samma mjukisbyxor och långkofta. Då kliar det i kroppen.
Men det är ju oftast inte förrän då, då när man är så uttråkad att det liksom inte finns! Då kan man ta tid att kika på bloggar, instakonton, kolla klädhemsidor och min favoritsak i helaste världen: sitta på en fik i massa timmar och spana på folk. Eller ja, det räcker med nån timme.
Och efter vår längtar jag inte än. Det tycker jag kan vänta, för det blir så himla kallt ändå att dra fram conversen och tunnkappan i januari. Jag väntar gärna in den och njuter ooordentligt sen när den kommer.
Jaja. Nu sitter jag i fjällen med underställ, osminkad och grymt ofräsch. Och njuter. Jag ska njuta ändå till lördag, men jag vet att på lördag då kommer jag längta efter vardagen och vardagsklädseln.
Men nu, nu njuter vi lite till här borta.

Ibland är man lite väl envis kan jag tycka

När vi fick vår första knodd, som om bara tre månader fyller FEM år. Hjälp mäh! Det värsta med det är inte att barnen blir stora, det är ju att JAG blir äldre. Hallå.

Anyway. När hon kom till världen var vi väldigt beslutsamma om att livet inte skulle ta slut bara för att vi fick bebis. Vi åkte på bröllop, på helgturer inom Sverige, till Schweiz när hon var tre månader, på läger när hon var fyra och på kristen festival veckan efter. Det var galet. Jag hoppade på skolan när hon var fem månader och Emanuel jobbade typ 10 % på sitt jobb. Det var gött. Massvis med tid tillsammans. Inte så mycket pengar såklart, men det har vi ju aldrig vant oss vid så det gjorde inget.

När barn nummer två kom kändes det självklart att livet även då skulle fortsätta som vanligt.
Självklart, alltså så galet självklart, gjorde det ju inte det. Vi sov ju i princip inget om nätterna och när bebisen sov på dagen, då mamman ska vila som det så fint sägs, ja då hade vi ju en trotsig, envis och underbar 2-åring att underhålla.
Det var ett galet år det där första året som tvåbarnsmamma. Jag trodde ju att det skulle rulla på. Men när saker inte går som de ska, alltid, så blir det såklart svårare.
Men vi fortsatte att vara envisa med att livet skulle fortsätta. Vi sa: Vi orkar! Vi klarar det! Och det gjorde vi ju, för vi skulle ju det. Vi anordnade fester för andra, var uppe alldeles för sent för andras skull, åkte på fantastiska, men ack så krävande, läger, engagerade oss ideellt och hade därpå mycket vänner och våra familjer att umgås med, plus att jag pluggade halvtid och Emanuel fick ganska mycket extra gig.

Jag fattar ärligt talat inte. Varför tog vi inte ledigt från ALLT, förutom familjen, det året? Om jag fick göra om något i livet, så är det. För sedan kördes det på. Så sjukt intensivt. Jag själv körde på i 150, både på jobb-, plugg-, hemma- och kompisfronten, vilket innebar att när min farmor dog för ett år sedan, då kollapsade min kropp helt. Den var inte redo för ett sådant stort känslomässigt fall. Allt annat, som redan röjdes på liksom, det funkade ju. Men när alla känslor vändes innan och utan, då gick det inte mer.

Och sedan dess har jag fått kämpa. Kämpa med mat, eftersom min mage totalvägrade det mesta, kämpa med ork och kraft. Kämpa med att vara glad. Kämpa med att ta hand om mina allra närmaste, eftersom det är dom som mest får lida när man inte mår bra.
Kämpa med att göra livsval som känns svåra och jobbiga. Kämpa med att ta hand om min kropp, både den på insidan men också på utsidan. Kämpa med att hitta det viktiga i livet, och kämpa stenhårt med att lämna det som inte spelar så stor roll, egentligen.

Jag får professionell hjälp, jag äter tabletter för magen, jag försöker och försöker... Jag kämpar. Och jag gör det fortfarande. Och redan har ett år gått. Jag är glad och tacksam för att jag inte gått in i väggen, för det var väl precis på gränsen till att jag gjorde det, egentligen. En sådan resa tar många år innan man är tillbaka, jag blev "bara" utmattad, på psykiskt och fysiskt.

Ta hand om dig, min vän. Det finns bara en av dig själv. En av mig. Vi är värdefulla, säkerligen för många. Men för din egen skull, ta hand om dig. Livet är så mycket roligare när vi kan hantera det och få njuta av det. Och då måste vissa saker bort. Vi måste kanske omprioritera. Vi måste väl sluta vara så himla envisa, helt enkelt.
Ta hand om dig.

Årets viktiga mål

Jag ska rada upp lite mål, tänkte jag. Det är ju nytt år. Och år 2014 var hittills, i mitt liv, det sämsta någonsin. Jag tänker; det kan bara bli bättre.

Så. Vad kan man tänkas ha för mål egentligen?

1. Jag ska sluta klaga på hur jag ser ut. Jag är så trött på mig själv, att jag gör det! Så nu ska jag sluta att ens tänka på hur min kropp är och lär förbli. För det är ju inte som att jag tänker göra något åt det ändå, liksom. 

2. Jag ska ta det mer lugnt med mina kids. Jag ska sluta stressa runt och försöka hinna städa, diska och allt sånt när vi bara är hemma. Vi ska ligga mer i soffan och läsa böcker och mysa. Japp. Det har jag bestämt. Mer fokus på mina älskade barn, mindre fokus på ett välstädat hem.

3. Klä mig mer som jag. Ibland har jag så galna föreställningar om hur jag vill klä mig, men vågar liksom inte. Jag ska våga mer. Men också bara låta mig själv klä mig i jeans och tröja, något jag kan känna att jag dööör va trökigt! Men ändå. Skönt och vara tråkig ibland också ju.

4. Äta mer hälsosamt och göra det till en vana - ej ett tvång. Jag är så dålig på att äta bra och då menar jag bra råvaror. Jag älskar godis, och skulle aldrig sluta med det. Fika är ju liksom min livsstil så det är inte heller frågan om det. Men jag ska köpa hem bra grejer, ekologiskt, och nyttigt för hela kroppen. Och så skippa allt sånt där mellanting liksom. Dessutom har jag IBS och måste tänka på vad jag äter om jag ska må bra i längden. It´s a win-win ju.

5. Tänka extra mycket på mig själv. Jag ska försöka tänka en extra sväng på vad jag faktiskt vill och tycker, innan jag går med på allt som andra säger eller tycker och tänker är rätt. Stå upp för mig och mina tankar. Och vårda mitt inre och yttre på ett bra sätt.

6. Prata mer om sex, kärlek och relationer. Det är så viktigt!

7. Pussa min man varje dag. Ibland glömmer jag det. Jag måste göra det, det är så mysigt ju.

8. Prata mer öppet om ångest, nedstämdhet och hur det kan vara att må dåligt och ha det jobbigt psykiskt. Fast det kanske verkar som det inte är det. 

9. Springa milen minst fem gånger. MINST! Ska bara bli frisk så jag kan börja springa igen... Längtaaaaar.

Är det någon annan som har några mål med det nya året? Det kan ju vara himla roligt att höra faktiskt.