Ibland är man lite väl envis kan jag tycka

När vi fick vår första knodd, som om bara tre månader fyller FEM år. Hjälp mäh! Det värsta med det är inte att barnen blir stora, det är ju att JAG blir äldre. Hallå.

Anyway. När hon kom till världen var vi väldigt beslutsamma om att livet inte skulle ta slut bara för att vi fick bebis. Vi åkte på bröllop, på helgturer inom Sverige, till Schweiz när hon var tre månader, på läger när hon var fyra och på kristen festival veckan efter. Det var galet. Jag hoppade på skolan när hon var fem månader och Emanuel jobbade typ 10 % på sitt jobb. Det var gött. Massvis med tid tillsammans. Inte så mycket pengar såklart, men det har vi ju aldrig vant oss vid så det gjorde inget.

När barn nummer två kom kändes det självklart att livet även då skulle fortsätta som vanligt.
Självklart, alltså så galet självklart, gjorde det ju inte det. Vi sov ju i princip inget om nätterna och när bebisen sov på dagen, då mamman ska vila som det så fint sägs, ja då hade vi ju en trotsig, envis och underbar 2-åring att underhålla.
Det var ett galet år det där första året som tvåbarnsmamma. Jag trodde ju att det skulle rulla på. Men när saker inte går som de ska, alltid, så blir det såklart svårare.
Men vi fortsatte att vara envisa med att livet skulle fortsätta. Vi sa: Vi orkar! Vi klarar det! Och det gjorde vi ju, för vi skulle ju det. Vi anordnade fester för andra, var uppe alldeles för sent för andras skull, åkte på fantastiska, men ack så krävande, läger, engagerade oss ideellt och hade därpå mycket vänner och våra familjer att umgås med, plus att jag pluggade halvtid och Emanuel fick ganska mycket extra gig.

Jag fattar ärligt talat inte. Varför tog vi inte ledigt från ALLT, förutom familjen, det året? Om jag fick göra om något i livet, så är det. För sedan kördes det på. Så sjukt intensivt. Jag själv körde på i 150, både på jobb-, plugg-, hemma- och kompisfronten, vilket innebar att när min farmor dog för ett år sedan, då kollapsade min kropp helt. Den var inte redo för ett sådant stort känslomässigt fall. Allt annat, som redan röjdes på liksom, det funkade ju. Men när alla känslor vändes innan och utan, då gick det inte mer.

Och sedan dess har jag fått kämpa. Kämpa med mat, eftersom min mage totalvägrade det mesta, kämpa med ork och kraft. Kämpa med att vara glad. Kämpa med att ta hand om mina allra närmaste, eftersom det är dom som mest får lida när man inte mår bra.
Kämpa med att göra livsval som känns svåra och jobbiga. Kämpa med att ta hand om min kropp, både den på insidan men också på utsidan. Kämpa med att hitta det viktiga i livet, och kämpa stenhårt med att lämna det som inte spelar så stor roll, egentligen.

Jag får professionell hjälp, jag äter tabletter för magen, jag försöker och försöker... Jag kämpar. Och jag gör det fortfarande. Och redan har ett år gått. Jag är glad och tacksam för att jag inte gått in i väggen, för det var väl precis på gränsen till att jag gjorde det, egentligen. En sådan resa tar många år innan man är tillbaka, jag blev "bara" utmattad, på psykiskt och fysiskt.

Ta hand om dig, min vän. Det finns bara en av dig själv. En av mig. Vi är värdefulla, säkerligen för många. Men för din egen skull, ta hand om dig. Livet är så mycket roligare när vi kan hantera det och få njuta av det. Och då måste vissa saker bort. Vi måste kanske omprioritera. Vi måste väl sluta vara så himla envisa, helt enkelt.
Ta hand om dig.