To become twentynine

I år fyller jag 29. Det är en extremt läskig siffra. Det är verkligen det. Det är så, för att jag minns grejer jag sagt, tänkt och tyckt, som har med det sista året på 20-talet att göra.
Jag minns till exempel att jag tyckte 30-åringar var extremt gamla. Det värsta är väl ändå att den känslan sitter i. Inte jag då, jag är ju inte så gammal, för jag är ju inte 30... Än.
Och att när man är 20, ja då är man vuxen och har hela livet framför sig.
Men. Det är också konstigt det där. Jag skulle verkligen inte vilja gå tillbaka till mitt 20-åriga jag. Dels för att jag inte visste lika mycket då som nu, men också för att ja... Vad himla ung jag var!
Jag är hellre 30, egentligen. Och nu är det bara... Hrm, "bara"... Nä, bara, 29 år jag fyller.
Och det är inte det att jag inte "hunnit med" en massa, som många jag vet tänker. Jag har väl hunnit lagom känner jag. Jag tror det är mer grejen att man faktiskt blir äldre. Mina föräldrar blir äldre. Min mans föräldrar... Barnen växer så det knakar. Och ja, jag själv med såklart.
Jag minns hur min mamma alltid skämtade om att hon slutade fylla år när hon fyllde 29. Och då var ju det ändå rätt gammalt. Men nu är det JAG som är där liksom. 29 år. Det känns nästan större än 30 för mig.
Vid 30 ska jag ju ha världens fest, ett måste för en fest-älskare som mig. Men 29? Är det någon som ens bryr sig liksom?

Jag har känsla av att 2015 är året då jag inte kommer sluta tänka på ålder och åldersnoja. Och ärligt talat. Vem bryr sig?