vi kommer alltid ha Paris

Jag har besökt staden två gånger i mitt liv. För ca två år sedan fick jag det i födelsedagspresent av min kompis Dessi. Då var det helt magiskt. Och roligt.

Första gången fick jag det i födelsedagspresent av den värdfamilj jag bodde hos, i Frankrikes Divonne-Les-Bains, precis på gränsen till det sköna, dyra Schweiz.
Vi åkte dit med snabbtåget och svischade förbi Frankrikes landskap. Det var inte precis avkopplande, jag och den här familjen hade en mycket konstig relation. Men jag körde på, precis som att jag inte hade något val. Lite spännande var det ju ändå.

När vi kom fram besökte vi direkt de största Parisiska sightseeing-ställena och sedan fick jag lov att traska ensam ett par timmar. Det var skönt. Men så konstigt. Vad skulle jag göra i Paris helt själv? Jag kunde ingen franska, var urfattig och var inte direkt påläst om staden. Jag minns att jag köpte en varm choklad på Starbucks (för där måste de prata engelska) och gick sedan till Paris största varuhus och beundrande storleken och de vackra saker som prydde huset.

I tre nätter sov vi över hos värdfamiljens släkting som bodde en bit utanför staden. Det var en märklig situation utan dess like när allt de gjorde var att prata gamla minnen. På franska. Jag satt oförstående vid matbordet och försökte vara trevlig. 

Sista dagen i Paris var dock ljuvlig. En gammal kompis till mig, Jenny, hade bott där ett tag, pratade flytande franska och mötte upp mig på Paris största shoppinggata. Där hjälpte hon mig att köpa en par fina, låga, ljusrosa Converse. Det var underbart. Jag njöt av den lilla shoppingen. 

Hon tog mig sedan till en liten restaurang som låg i ett gathörn. Allt kändes gammalt, romantiskt och Parisiskt. Jag minns det med glädje när jag smakade de olika smaker vi fick. 

Sedan gick vi runt i Paris. Hon visade ställen jag aldrig skulle hittat själv och pekade på personliga platser. Vi gick längs floden och tillsist följde hon mig till tågstationen där jag skulle möta familjen.

Åter igen hade vi en miss i kommunikationen, vilket hörde till vanligheterna med den här familjen, och jag stod utanför tåget och väntade, medan de tydligen redan gått in och satt sig. Om en minut skulle tåget gå och jag hade fruktansvärd panik. Jag visste inte om jag skulle kliva på och hoppas på det bästa eller om de faktiskt var försenade (som alltid). Tio sekunder innan tåget tog sin färd, ropade någon på mig. Jag vände mig snabbt om och såg värdfamiljens pappa, lätt panik i hans ögon sa att jag skulle skynda mig. Jag kastade mig innanför dörrarna, de stängdes och tåget rullade snabbt iväg.

Nu längtar jag till Paris. Av någon anledning som jag inte kan komma på. Men jag vill dit, fast med min kära make. Det är ett av mina drömresemål just nu. Paris. När ska vi komma?