Om att hitta rätt

Jag, med en väldigt smutsig spegel ser jag nu

Det är så himla lätt att bara följa strömmen. Att sluta vara sig själv, eller egentligen aldrig riktigt hitta sig själv kanske. Det är så lätt att klä sig och ja, se ut, precis som alla andra. Ibland kanske man ändå sticker ut, men hamnar i något slags fack ändå. Ja, aldrig kan det väl bli rätt?

Jomen det kan det, tror jag. Men det är dumt att gå all in i dessa fack, tänker jag. Jag älskar tajta-jeans-converse-skinnjacka-stilen. Men kan verkligen inte bära den själv. För det första: jag KAN INTE se ut som resten av gänget. Jag kan inte det. För det andra: Det är INTE jag! Så enkelt är det.

När jag senast var på en liten second hand-runda så letade jag jeans, främst att ha till jobbet. Det är smidigt, tänkte jag. Jag provade hundra par (inte, men känslan) och inga passade. Fy vale vad jag gick därifrån med en obehagskänsla. Hur tjock får man vara? Varför finns aldrig något som känns SKÖNT? Sitter snyggt och bra och allt på en gång?

Jag kom hem. Lite smådeppig, för jag tänkte att jag BEHÖVER ju jeans! Jag måste ha det, för det är så himla praktiskt. Jag surfade in på H&Ms sida, vilket jag ofta gör när jag vill checka av om det finns något kul och inspirerande. Jag glider in på fliken "byxor". Och inser; det finns ju mer än bara jeans! Kostymbyxor, lite pösigare byxor, slappare kostymbyxor osv osv. Plötsligt insåg jag: det är ju det jag ska ha!

Och fattar ni då hur glad jag var över att hitta två par på Röda Korset idag. 50 kr för båda, och jag har dessutom redan hunnit sy upp de som behövdes sy upp. Vilket är helt amazing av mig, för det ligger fortfarande en kjol på en stol som behöver en söm i sig. Och den har legat där ett år. Aja. Fint som snus!

Och plötsligt förstår man hur lätt det är att hitta kläder som passar. Sluta tänka att du är som alla andra. Och se efter din egen kropp. Leta inspiration på andra, det är superbra, men bli inte som dem. Hur kul är det på skala egentligen?

Kjol och klänning är ju i regel det som flyger på min kropp. Men ibland kan det ju vara gött med ett par byxor. Och nu finns det alternativet också. Perfekt!

Jag vill bli hemmafru

När jag läser sånna här inlägg. Då måste jag själv skriva något.

Jag tycker så många människor, eller är det kvinnor, i Sverige, försvarar förskolor och allt vad det innebär, alldeles för mycket. När det nu börjat tre små barn på min yngstas avdelning som inte ens är 1 år, då blir jag lätt panikslagen. Och fattar verkligen inte hur jag kunde låta mina barn börja så tidigt! Mitt enda försvar är väl att barnen aldrig behövt vara särskilt mycket på föris, och kommer inte behöva det det här året heller.
Jag blir lite irriterad när folk säger att de MÅSTE jobba heltid, båda mamma och pappa, annars kommer det ALDRIG gå ihop!!!!! Men byt boende då! Sluta handla så dyr och fancy mat! Sluta handla nya kläder hela tiden! Ta inte massa lån på varenda grej du köper! Du behööööveeeer inte nya prylar hela tiden!

Det går alltså att leva annorlunda. Vi är inte särskilt bra på det här ekonomiska, men vi lever verkligen inte över våra tillgångar. Jo, vi har ett billån. Och utan bil hade inte min man kunde ta de jobb han får. Därför har vi det.
Men vi försöker leva annorlunda och då framför allt billigare, billigare än många verkar se på världen.

Vi reser inte. Vi köper inte nytt, vi handlar nästan bara begagnat. Till barnen exempelvis, skulle jag köpa nya jackor, vinterkläder, skor och allt annat, skulle vi vara ruinerade för längesen. Men det är ju vårt val. Och visst tar det tid, men det handlar också om prioritering tycker jag. Om jag inte jobbar heltid hinner jag ju. Hehe.

Men, med allt detta sagt, vill jag aldrig någonsin förkasta förskolan. Jag tycker den är fantastisk, i alla fall den mina barn går på. Vi älskar personlen och våra barn stormtrivs! Jag skulle heller aldrig kunna vara hemmafru på heltid, för jag vill att våra barn ska få del av föris. De lär sig så himla mycket och jag är sämst pedagog (konstigt, jag som är utbildad lärare...), så därför är jag väldigt tacksam för det här systemet.

Men det betyder ju inte att barnen ska bo på där! Eller? Jag är väldigt glad att jag nu jobbar 50% och slutar väldigt tidigt två av tre dagar. Det kommer bli en höst jag orkar och klarar av, en höst där jag orkar både jobb och hem. Och det är precis det jag är ute efter. Sedan får våra utgifter anpassas efter vår ekonomi, ju.

Att vara lärare

Nu för tiden jobbar jag på tredje andra, riktigt jobb som lärare. Det är så himla konstigt att byta arbetsplats som lärare. Jag är osäker på om jag egentligen kan uttala mig om andra yrken, men när det är ett yrke som ÄR samma överallt, fast det absolut, verkligen, så megamycket INTE är det, så kan det verkligen bli konstigt.
Jag trivs bra här. Jag har rast och sånt. Bara det liksom! Och så jobbar jag ytterst lite. Jag jobbar bara 50 %. Och hjälp mäh vad många som ifrågasätter det. Jag vet inte hur många gånger någon frågat om jag har ett jobb vid sidan av. I torsdags, när jag skulle ta helg, sa jag faktiskt: Ja, jag är mamma!
För det är ju det som är tanken. Att jag ska orka med min familj och speciellt mina underbara ungar. Jag kan visst inte riktigt hantera tempot i läraryrket samtidigt som jag är småbarnsmorsa.
Hade jag haft möjlighet hade jag gärna varit hemmafru på heltid alltså. Jag älskar att vara hemma!

Nu ska jag arbeta vidare här. Det är spännande med nytt jobb. Och nu ska jag komma på hur alla barn kan platsa och förstå mina lektioner. Det är inte så himla enkelt, minsann!

hashtag sämästärn

Iklädd second hand-klänning från Emmaus, som använts flitigt denna sommar

Jag har verkligen semester. Och jag är ju östgöte i grunden, då uttalas det mer sämästär, faktiskt. Grejen är, att när jag är trött, som jag mestadels varit under min semester (jag måste skriva semester hela tiden, för det är första gången i HELA MITT LIV, som jag har riktig semester), så börjar jag enligt källor (min man) prata mer östgötska. Man kan tro att det handlar om att jag alltid annars håller mig och är redig och pratar rikssvenska (hrm). Men det är det verkligen inte. Jag tror jag bara älskar att bre på östgötska och när jag är trött, ja då finns inga gränser. Då bah köör ja!
Det tog ett tag för min kropp att riktigt komma in i semestermode. På mitt fantastiska jobb, som jag kommer sakna, eftersom jag bytt, så slutade eleverna en fredag och andra jobbade måndag och tisdag efter. Jag minns så väl när jag kom på måndagsmorgonen och varenda en av kollegorna sa att de tänkt slappna av i helgen, men att det inte gick. Och precis så var min känsla. Jag var så extremt speedad. Jag gjorde en miljon grejer den helgen och de två första veckorna på min semester mådde jag riktigt dåligt, fysiskt. Min mage har ju fått sig en rejäl känga av att börja arbeta. Och dessutom arbeta som lärare. Det är verkligen hatkärlek till det yrket.
Förhoppningsvis blir det här läsåret lite lättare, då jag ska jobba mindre.

Vi går in i en affär, säg´ goddag vad har ni här

Jag i en second hand-affär i Lausanne

Sanna i en second hand-affär i Lausanne

Jag och min man, inte i en second hand-affär i Lausanne

Alltså. Ett stycke Lausanne var det ja. I fredags anlände vi med tåget ungefär vid 12-tiden till den lilla staden Lausanne, som ligger längs med Genéve-sjön. Det är en galet vacker stad. Jag lovar. Och något annat som var lite galet var utbudet av second hand-affärer. Ja, eller hur? Så roligt för den här kvinnan att hitta en massa second hander när hon är utomlands sådär, tänker kanske du. Ja, roligt var det faktiskt. Även om nivån på second hand i Lausanne är på en annan än många av de vi hittar här hemma. Det kryllade av Prada, Dolce & Gabbana, Celine, Dior, Chanel, Jimmy Choo och. Så. Vidare. 

Det var nästan lite läskigt att vara där inne eftersom i princip ALLT var svindyra märken och ja, för en fattig riddare som mig, var de fortfarande svindyra.

Men åh. Det var en njutning i alla fall. Jag liksom svävade runt och kände på alla plagg och skor. Hjälp, SKOR, både jag och Sanna, min medbrottsling, blev lagom tokiga i en av affärerna. Det blev ingen hejd på oss liksom.

Hur som haver inhandlades ingenting där eftersom ekonomin inte räckte. Och jag kanske inte heller frenetiskt letade efter något eftersom jag ganska snabbt märkte att ja, nivån, hööögre.

Men en galet rolig upplevelse, det var det! Och letar man riktigt fina märken och grejer, då är det ju verkligen dit man ska. Nämnde jag väskorna? Hejsan hoppsan, de var galna!

Med utsikt över Geneve-sjön

Om några minuter, när jag vaknat till lite mer ordentligt, ska träningskläder på och jag ska traska längst ner i källaren på detta stora hus, för att köra ett litet gympass.
Jag är på ett fyrstjärnigt hotell i staden Lausanne, i Schweiz. Jag kan väl säga att jag aldrig bott så flådigt. Aldrig sovit så gott och även om bilderna på nätet såg otroligt tacky ut så är det riktigt fint.
Snart ska jag möta ut upp ett gäng fruar och respektive för frukost på taket, med utsikt över Geneve-sjön. Sedan ska vi göra stan. Vad nu det innebär i den lilla stad, det vet jag inte. Men en latte från starbucks står på min lista i alla fall.
Ikväll ska vi klä oss ännu piffigare och gå på operan här i Lausanne.
Och varför allt detta händer, ja det tar vi i ett annat inlägg.

God helg!

Ett prickigt liv så att säga

Här ligger jag i sängen på övervåningen i mina föräldrars hus. Bredvid mig ligger den prickigaste av de prickiga; min älskade lilla tvååring. Hon fick vattkoppor i tisdags och syrran hennes avverkade sina för två veckor sen. Men usch, detta kan vara det värsta jag varit med om. Hon är så svag, så ledsen, sover inte, yrar, äter inte... Och imorn, till råga på allt, åker jag och min man iväg på resa. En resa jag sett fram emot i flera månader. Och så händer detta!
Ja, vad ska man göra? Våra föräldrar, som ska passa kidsen, är ense om att allt kommer gå bra. Det tror ju jag med. Men usch. Det är inte roligt nånstans att lämna mitt egna lilla barn såhär.
Som tur är ska vi sova nära inatt och sedan lämnar vi stan okristligt tidigt.
Jag hoppas dock att resan blir så bra som jag tänkt och önskat, trots detta tråkiga.
Nu sover vi!

Den obligatoriska sommaromöbleringen

Ja och så var hon i farten igen då. Den irriga tanten i Fru Filippas (mitt alltså) huvud. Det var väldigt vad det kliar i fingrarna när det blir ledigt. En rastlös själ måste det verkligen bo i mig.
Men äsch, det gör inget. Jag har fått det av min älskade farmor tror jag, även om hon och jag inte delar blod. Men hon älskade att piffa, göra om, vrida bordet och byta plats på tavlorna eller blommorna. Och jag är precis likadan.
Och förra veckan, när vi bodde borta och njöt av ledighet med stort hus, pool och ägg direkt från hönset i trädgården, ja då satte hjärnan min igång och arbetade på högvarv.
Jag har ju länge tänkt att barnens köksdel ska komma ut och vara närmare vårt riktigt kök. Och äntligen, idag (!), fick jag tummen ur att sätta igång det arbetet.
Det har också rejält rensats bland barnens plastleksaker och hela tre kassar diverse saker åker till Röda Korset i Landskrona imorgon. Det känns bra att kunna bidra till min bästa fyndaffär!
Sedan undrade jag idag, senast, varför i hela friden det alltid samlas så mycket saker i min omgivning? Jag älskar att ha saker framme, jag är inte en sån där stilren person direkt. Men seriöst, någon måtta får det väl vara. Eller?
Och sedan har jag verkligen satsat på rosa alltså. Oj oj oj vad det skriker rosa här hemma nu! Och min man har inte sagt ett knyst. Än.
Jaja. Nu ska jag fortsätta röja. Och försöka låtsas som ingenting när min onda hals skriker. Typiskt ledighet, ska alltid bli sjuk på ett eller annat sätt va?
Tur det är ett par veckor kvar!

Att vara visuell

Jag märker mer och mer hur ytlig jag kan framstå. Ytligheten i sitt esse; klädintresset slår allt och jag tycker det är viktigt. Viktigt att jag har snygga, helst också rena, kläder. Mina två små fjumpar till barn ska helst också ha lagom matchat och gärna rent där med. Ska vi iväg är det superviktigt. Och min man, ja, jag har faktiskt åsikter om hans klädsel med. Även om han har turen att klä i precis allt. Hehe. Ja, allt klär en skönhet som det heter.
Och mer och mer inser jag att människor som inte talar detta språk, tycker jag är ytterst ytlig. Det är få förunnat i mina kretsar som tycker detta är lika viktigt som jag. Tror jag i alla fall.
Jag vill också ha det städat. Inte för att jag bryr mig så mycket om smuts i sig, men jag vill att det se bra ut. Se mysigt ut, se behagligt ut, se ut som att, ja, här vill jag vara.
Jag kan också tycka att vissa områden kan behöva sig en uppfräschning. Och det är inget personligt mot bostaden/personen(?)/cykeln/rummet... Utan bara att jag liksom kan anse det. Och sedan bryr jag mig väl inte ihjäl mig heller, om inte något görs. Jo, på hemmaplan kan jag det. Men det får jag väl?
Inte förrän i söndags slog det mig (igen!). Att det handlar faktiskt inte, tro det eller ej, om att jag är ytlig. Utan det handlar om att jag är en visuell människa.
Jag blir uppmuntrad, peppad och upplyft när jag SER vackra, fina, färgglada, inspirerande saker och människor. Och det behöver ju såklart inte vara samma för varenda visuella människa liksom.
Ibland kan man tala om olika lärstilar i skolan. Alldeles för sällan anser jag, dock, men, där finns det en visuella del av människor. De är inte så många. Därför fylls inte detta språket ut skolbyggnaderna särskilt mycket.
Men hade jag gått i skolan nu, och vetat detta, så hade jag förmodligen lärt mig mer om jag fått färgglada stenciler, ha rosa fodral på min iPad, använda mig av alla möjliga olika färger när jag antecknar, se filmer och bilder som ger intryck och sedan avtryck.
Alla är verkligen inte som jag och det vet jag verkligen. Det är ingen nyhet. Ingen nyhet att bli kallad ytlig och fåfäng. Men nu förstår kanske du mig bättre i alla fall.
Jag blir glad och pepp av vackra människor och rosa blommor på bordet, helt enkelt.

jag vet ju inte vad jag ska skriva

Trots det bestämde jag att jag VILL skriva. Så nu är jag tillbaka. Och kommer skriva gärnet.

Jaaaosa!