tisdag 26 februari 2013

Världens bästa jobb - såklart

Idag har jag varit i skolan. Usch vilken ångest-känsla det är på det. Hela kvällen igår försökte jag hålla mig vaken för att slippa gå och lägga mig och få tisdag - skola. Självklart gick allt jag fasat för jättebra och självklart, ja självklart, blev jag inspirerad av den gubbiga läraren att faktiskt längta efter att få bli lärare själv. Vilken känsla! Yes!
Jag har inte direkt längtat efter att komma ut på skolor och arbeta som lärare. Jag har nedvärderat yrket och bara lyssnat på dem som klagar. Men vad skönt det ska bli! Jag är inspirerad. Jag ska bli världens bästa lärare och jag ska göra mitt bästa för att tala gott om det.
Jag kan också se ljuset i tunneln där jag faktiskt kommer att bli helt och håller klar med min utbildning efter sommaren! Alla poäng kommer då vara tagna och åh! Det känns underbart. Igår firade vi det med pizza.
Ikväll börjar ännu en ny tid i mitt liv. Otroligt spännande, jag längtar! Mer om det en annan gång.
Nu ska jag sätta mig på tåget och filosofera över läraryrket. Vilket jobb! Wow!

måndag 25 februari 2013

livet och alla dess inställningar


Life on stick with these two

Idag bestämde jag mig lite lätt för att bara älska mitt liv. Och liksom "embraca" det. Vi är alla så himla, himla olika.
Jag vet så många som är missnöjda med sina liv. Och som vill att något "bättre" ska hända. Eller roligare. Eller att någon/något liksom ska komma din väg. Jag vet själv att jag kan vara så ibland. Vi längtar liksom efter något bättre, roligare, spännande, häftigare.
Ibland kanske det bara är dags att inse och lära sig: såhär är livet. Visst kan vi göra tusen miljoner saker, om vi veeeerkligen kämpar.
Men alla har faktiskt olika förutsättningar. Det är till exempel inte bara att skaffa barn. Skaffa ett underbart jobb. Skaffa pengar till världens bästa resa. Skaffa en man/hustru. Skaffa ett hus. Skaffa en het kropp. Alltså faktiskt. Jag tror inte det är så.
En del växer upp med välbärgade föräldrar. En del växer upp med världens bästa förbränning. En del växer upp med trygga föräldrar, en del har en fruktansvärd uppväxt. En del behöver inte lyfta ett finger för att få ett bra jobb - de har kontakterna. En del är översociala, en del är blyga. En del har lätt att spara, en del tycker mer om att slösa. En del lär sig aaaaaldrig, en del snappar upp direkt.
Ja, jag tycker nog det är dumt att tänka att vi kan få "allt", att vi kan göra "allt" och att vi ska jämföra oss hela tiden. GÖR INTE DET. Sluta med det (säger skribenten till sig själv).
Samtidigt som vi har olika förutsättningar så tycker vi ju olika. En del tycker om att träna, en del gör inte det. En del älskar att klä sig i fina klänningar, en del bryr sig inte. En del vill ha en köpt latte varannan dag, en del vill spara sina pengar. En del älskar att baka, en del köper hellre. En del vill handla allt ekologiskt, andra köper fulmärken. En del dricker läsk hela dagarna, andra dricker vatten. En del målar sina naglar rosa, andra sina naglar blå. En del köper dyra skor en gång om året, andra köper sjutton billigare par. En del tycker om kanelbullar, andra kardemumma.
Alltså, ni fattar. Vi är så olika.
Idag kände jag att mitt liv är ju underbart. Det är bara att inse! Jag älskar att vara mamma, det är ju det jag är just nu, mest i alla fall. Sen älskar jag att vara fru, en bra kompis - helst - och en workoutare. Mycket mer kanske inte får plats på min att-vara-lista just nu. Och vet ni vad? DET ÄR OKEJ.

Just det, student är jag också. Och nu ska jag återgå till mina wowliga studier. Hej!

torsdag 14 februari 2013

my three e-hearts




Jag gillar att mina bästaste börjar på E allihop. 

Ni ä bäst!

onsdag 13 februari 2013

åttiotalist, javisst


Photo by me

För ett tag sedan sa en god vän till mig "Det är vi åttiotalister som kommer att död på frivilligorganisationerna". Jag DOG lite inombords. Jag är uppvuxen i en sådan! Mina bröder också. Säkert mina föräldrar. Jag lever på ett sätt i en annan just nu också. Himla stolta, egoistiska åttiotalister alltså. Jag kan ju ta mig lite för bröstet och stolt säga att jag faktiskt är en ganska frivillig-engagerad åttiotalist. Men det skrämmer mig att jag också tänker "Någon annan får väl göra det" eller om jag önskar att mina barn ska spela fotboll, precis som jag (alltså vadå önskar, det SKA de), så "får väl någon annan träna dem, sälja kakor för dem, tvätta deras matchtröjor, skjutsa till matcherna...". Vilket intresse de nu än kommer att få, även om vi är två väldigt starka individer med väldigt starka åsikter om vilka sporter (baseball och fotboll ju) som gäller hemma hos oss, så vill jag verkligen orka/vilja/se till att... jag engagerar mig. Jag kanske inte behöver vara huvudtränare och har allt ansvar. Men hallå. Hjälpa till, "offra" min tid, lägga ner min tid... Inte bara för mina egna barns skull utan för de andra barnen, vars föräldrar jobbar heltid eller är ensamstående eller är sjuka eller är åttiotalister... När jag spelade fotboll var det många föräldrar som inte kom och tittade på sina döttrar. Men min pappa har alltid kommit. Alltid skjutsat. Min bror har lagt sin tid på att vara målvaktstränare. Min mamma har ibland kommit och läst en tidning (haha). Den korta tid jag spelade när jag blev ihop med min man har även han kommit och tittat och hejat (?). Det är något speciellt med de människor som lägger sin tid för någon annan. För mig! Tänk att de kommer för att titta och heja på mig, när jag spelar kass division fem-fotboll och förlorar med 16-0 varje match! Ja, vi blev bättre med tiden såklart och nu för tiden spelar detta underbara damlag i mycket högre divisioner.
Tänk att vi, åttiotalister, är kända för vårt ego. Förverkliga sig själv. Jag-jag-jag. Jag skäms faktiskt. Varför kan inte jag leva för någon annan? Min man, mina barn, mina föräldrar, min bröder och deras familjer, alla mina vänner, mina barns vänner, mina barns vänners föräldrar, mina grannar, brevbäraren, hon-den-där-tjejen-i-kassan-på-ica... Det känns ju nästan som att vi kommer ta världen med storm och sedan kommer den gå under. För varför bry sig om någon annan?
Näe, för sketan. Jag ställer inte upp på detta. Om jag så ska behöva plågas till detta så ska jag se till att livet inte bara handlar om mig. Det handlar om så många fler. Och vi kan väl lika gärna leva för dem fullt ut, vi ska ju ändå inte vara här för alltid!

Ps. Om du är sugen på att kommentera detta på nåt vis, gör gärna det här nedan. Jag har facebook-fasta fram till påsk och ser inte om ni skriver något fint/ofint där! 

lördag 9 februari 2013

Träningsabstinensen

De två senaste veckorna har jag varit frisk som en nötkärna. Det innebar också att jag äntligen kunde ta mig till gymmet och pumpa.
Jag älskar att träna. Den här veckan har jag kört två hårda pass och en lite lugnare. Jag tror till och med att jag kommer dra till gymmet imorn kväll också.
Jag har haft så mycket ont i min kropp de senaste månaderna. Det ledde ju till att jag fick besöka massageteraput och naprapat. Det är dyra, onda pengar och när min naprapat sa att "om du bara kommer igång med din träning igen ska det inte bli såhär igen", kändes det som att det inte bara är jag i min familj som vill ta det på allvar. Nu måste träning prioriteras för att jag ska... överleva! Inte riktigt, men typ.
Att träna och röra på sig är så bra! Om du är stressad, ont i rygg/höft/huvud/fot (?), vad vet jag, om du är trött, sliten, deppig, uttråkad... Ja träning kan minsann vara medicin mot allt nästan!
Om man tycker det mest är jobbigt och tråkigt är det såklart svårt att köra några pass i veckan. Kanske kan det vara en drivkraft att tänka på den otroliga investering du gör för din kropp, din familj och såklart mot dig själv? Kanske, kanske inte.
Själv älskar jag ju att ta en joggingtur egentligen, mycket hellre än gymmet. Men efter mina två graviditeter med svår foglossning på båda är inte mitt bäcken redo - förrän jag byggt muskler på hela kroppen. Att veta att, om jag kör hårt på gymmet nu, så kommer jag kunna ta rejäla löprundor i vår och sommar, gör att det inte finns några tvivel om att faktiskt gå dit och träna.
Såklart alla andra mående-faktorer också...

Så. Ut med dig! Gå fort, spring, köp ett gymkort, bra skor, belöna dig efter hand, peppa varandra, må bra och lev för tjyven väl!