åttiotalist, javisst

Photo by me

För ett tag sedan sa en god vän till mig "Det är vi åttiotalister som kommer att död på frivilligorganisationerna". Jag DOG lite inombords. Jag är uppvuxen i en sådan! Mina bröder också. Säkert mina föräldrar. Jag lever på ett sätt i en annan just nu också. Himla stolta, egoistiska åttiotalister alltså. Jag kan ju ta mig lite för bröstet och stolt säga att jag faktiskt är en ganska frivillig-engagerad åttiotalist. Men det skrämmer mig att jag också tänker "Någon annan får väl göra det" eller om jag önskar att mina barn ska spela fotboll, precis som jag (alltså vadå önskar, det SKA de), så "får väl någon annan träna dem, sälja kakor för dem, tvätta deras matchtröjor, skjutsa till matcherna...". Vilket intresse de nu än kommer att få, även om vi är två väldigt starka individer med väldigt starka åsikter om vilka sporter (baseball och fotboll ju) som gäller hemma hos oss, så vill jag verkligen orka/vilja/se till att... jag engagerar mig. Jag kanske inte behöver vara huvudtränare och har allt ansvar. Men hallå. Hjälpa till, "offra" min tid, lägga ner min tid... Inte bara för mina egna barns skull utan för de andra barnen, vars föräldrar jobbar heltid eller är ensamstående eller är sjuka eller är åttiotalister... När jag spelade fotboll var det många föräldrar som inte kom och tittade på sina döttrar. Men min pappa har alltid kommit. Alltid skjutsat. Min bror har lagt sin tid på att vara målvaktstränare. Min mamma har ibland kommit och läst en tidning (haha). Den korta tid jag spelade när jag blev ihop med min man har även han kommit och tittat och hejat (?). Det är något speciellt med de människor som lägger sin tid för någon annan. För mig! Tänk att de kommer för att titta och heja på mig, när jag spelar kass division fem-fotboll och förlorar med 16-0 varje match! Ja, vi blev bättre med tiden såklart och nu för tiden spelar detta underbara damlag i mycket högre divisioner.

Tänk att vi, åttiotalister, är kända för vårt ego. Förverkliga sig själv. Jag-jag-jag. Jag skäms faktiskt. Varför kan inte jag leva för någon annan? Min man, mina barn, mina föräldrar, min bröder och deras familjer, alla mina vänner, mina barns vänner, mina barns vänners föräldrar, mina grannar, brevbäraren, hon-den-där-tjejen-i-kassan-på-ica... Det känns ju nästan som att vi kommer ta världen med storm och sedan kommer den gå under. För varför bry sig om någon annan?
Näe, för sketan. Jag ställer inte upp på detta. Om jag så ska behöva plågas till detta så ska jag se till att livet inte bara handlar om mig. Det handlar om så många fler. Och vi kan väl lika gärna leva för dem fullt ut, vi ska ju ändå inte vara här för alltid!

Ps. Om du är sugen på att kommentera detta på nåt vis, gör gärna det här nedan. Jag har facebook-fasta fram till påsk och ser inte om ni skriver något fint/ofint där!