Träningsabstinensen

De två senaste veckorna har jag varit frisk som en nötkärna. Det innebar också att jag äntligen kunde ta mig till gymmet och pumpa.
Jag älskar att träna. Den här veckan har jag kört två hårda pass och en lite lugnare. Jag tror till och med att jag kommer dra till gymmet imorn kväll också.
Jag har haft så mycket ont i min kropp de senaste månaderna. Det ledde ju till att jag fick besöka massageteraput och naprapat. Det är dyra, onda pengar och när min naprapat sa att "om du bara kommer igång med din träning igen ska det inte bli såhär igen", kändes det som att det inte bara är jag i min familj som vill ta det på allvar. Nu måste träning prioriteras för att jag ska... överleva! Inte riktigt, men typ.
Att träna och röra på sig är så bra! Om du är stressad, ont i rygg/höft/huvud/fot (?), vad vet jag, om du är trött, sliten, deppig, uttråkad... Ja träning kan minsann vara medicin mot allt nästan!
Om man tycker det mest är jobbigt och tråkigt är det såklart svårt att köra några pass i veckan. Kanske kan det vara en drivkraft att tänka på den otroliga investering du gör för din kropp, din familj och såklart mot dig själv? Kanske, kanske inte.
Själv älskar jag ju att ta en joggingtur egentligen, mycket hellre än gymmet. Men efter mina två graviditeter med svår foglossning på båda är inte mitt bäcken redo - förrän jag byggt muskler på hela kroppen. Att veta att, om jag kör hårt på gymmet nu, så kommer jag kunna ta rejäla löprundor i vår och sommar, gör att det inte finns några tvivel om att faktiskt gå dit och träna.
Såklart alla andra mående-faktorer också...

Så. Ut med dig! Gå fort, spring, köp ett gymkort, bra skor, belöna dig efter hand, peppa varandra, må bra och lev för tjyven väl!