Det viktigaste i livet?

När jag tänker spontant på vad som är viktigt i livet, kommer alltid familj och vänner och kärlek upp väldigt snabbt. Det är ungefär som när man (jag) var liten och någon frågade vem som var ens bästa vän var. Jesus! svarade man per automatik. Och även om jag liksom känner så, är det alltid så lätt att man är lite pk (i de sammanhangen då haha) och liksom alltid säger rätt saker.
(tänker så det knakar nu, hur lyckades jag dra dessa paralleller?!)

Jaja. Jag upptäcker mer och mer hur vuxen jag blir. Jag gillar det, även om jag tycker det är läskigt också. Alltså, jag  vet att jag ÄR vuxen, det är inte det. Det kanske är grejen att man blir äldre helt enkelt, och det verkar vara lätt för mig att jämföra det med vuxenhet.

Känslan av att bli äldre och inse att saker som faktiskt var det allra viktigaste förr, inte det längre, och inte riktigt kunna slappna av i det, det har varit jobbigt för mig. Jag kan inte riktigt se att detta och detta inte ska vara det viktigaste längre. Jag lever kvar i någon slags ungdomsbubbla tänker jag mig.

Men idag fick jag lite insikt. Att det är okej. Det är okej att längta efter saker som man gör när man blir äldre. Eller rättare sagt; när man förändras. För det är väl egentligen det vi gör. Visst, vi blir äldre, gråare, rynkigare, slappare... Men för sketan, vi blir ju också visare, förståndigare, tryggare, (snyggare), bättre på att inse saker, bättre på att koppla ihop saker, smartare, bättre på att släppa saker... Nu pratar jag kanske bara om mig själv. Men det är en himla go känsla detta. Att livet bara blir bättre och bättre. Och periodvis suger ju livet säkert ändå, men jag tror att med den förändring man går igenom genom livet, blir det bättre, roligare och mer givande.

Ett gott exempel är ju det att en av mina bästa vänner ska gifta sig i sommar. Hon är lika gammal som mig och vi verkar ha klassat in oss i kategorien "snart 30". Hennes fästman fyller snart denna ringa ålder och är inte ett dugg besviken för det. När vi få pratar vårt bröllop och samtidigt pratar deras förberedelser är det som att jag mer och mer inser att jag förändrats. Något så radikalt, dessutom. Jag var ju ung, 22 år och hade sådana konstiga föreställningar om mig själv, mitt bröllop och vissa detaljer kring det. När vi senast satt och pratade om dessa bröllop skämdes jag nästan över vissa grejer jag brytt mig så mycket om, varit så rädd för och för att inte tala om hur nervös jag var och hur mycket jag brydde mig om vad "alla andra" skulle tycka och tänka.
Nä, fy. Skulle jag gift mig idag (vilket också känns som en befrielse att jag slipper) skulle jag gjort helt annrolunda, på såååå många vis.

Men det är också härligt att ha en sådan stor erfarenhet i ryggen. Och få inse det, att då var då, och nu är nu. Nu är inte de sakerna viktigast i livet längre, som det var då.
Och gillart. Min förändring. Jag hoppas, kämpar och jobbar stenhårt på att förändringen nu ska gå i ett gott tecken det här året. Att jag ska må bättre, både psykiskt och fysiskt, och att jag ska lära mig saker.
Och det känns himla bra.

Som jag och min andra bestie brukar säga; Allt har sin tid.
(det kan finnas några fler som använder det uttrycket....)

mitt brödbakande intresse

Jag har ju ett ganska stort bakintresse nu för tiden. Konstigt egentligen att jag inte skriver om det här. 

Men i alla fall. För någon vecka sedan köpte jag mig min första brödkorg. En av mina underbara brödbakande kollegor hade tipsat om detta häftiga bröd. Man gör degen på kvällen, lägger i en brödkorg, vänder upp och ner å in i ugnen på morgonen därpå. Ljuvligt! Detta var mitt första försök och jag är ändå rätt så nöjd! 

Här har det jäst klart över natten, med lite plastfolie över sig. Vet inte om det är nödvändigt, men men.

Kolla vilken fin form det blev!

In i ugnen i 45 minuter.

Fint va? Egentligen är inte smaken något superspeciellt, men det kan man ju säkert variera. När jag gör sådana här grejer första gången försöker jag följa receptet noga. Men i övrigt är jag rätt dålig på att följa recept och improviserar ibland lite för mycket. Men det är ju kul, tycker jag. Till min mans förtret...

Anyway! Det smakade bra och ja, det var roligt att göra sånt här fint bröd! Jag är så slarvig annars och gör inte direkt fint bröd, även om det blir väldigt gott.

Brödkorg kostar nog mellan 100-200 kr, jag köpte min på Ullared för 89 kr.

Glad helg på Er!

visst tycker du själv att du är rolig

En sak som stört mig i många år, säkerligen sedan jag blev medveten om könsskillnader och könsroller, är att det ska dras otroligt provocerande skämt om mig som kvinna.
HA HA vad roligt det är, när du säger, att en kvinna har små fötter för att komma närmre spisen. HA HA. Visst finns det de som skrattar, och de som inte bryr sig alls.
Och så finns det sådana som jag, som faktiskt bryr sig.
Inte för att skämtet kanske ifråga är så hemskt provocerande. Jag vet att jag (tyvärr) inte hade reagerat lika starkt om det handlade om blondiner. Möjligtvis brunetter, nu när jag tänker efter...
Grejen är inte skämtet. Det är ett urkasst skämt, och skämmes på dig som inte kan komma på bättre.
Men. Det är principen.
Kanske tror du då, eftersom du har mage att lägga av ett sådant menlöst kvinnoskämt, att vi lever i en jämställd värld och att det är okej att som man (ja, tyvärr är det ju männen som drar dessa, vad jag hört) att klanka ner lite extra på kvinnan. Sådär på skämt. HA HA, liksom.
Men det är inte roligt, inte ens en halv sekund känner jag glädje.
Jag känner ilska. Och eftersom jag är en extrem känsloperson känner jag strax därpå sorgsenhet, ledsamhet och hopplöshet.
För, har vi inte kommit längre än så? 2015?
Många gnäller på att jämställdheten gått för långt. Jag tycker verkligen inte det, den har gått för kort. Den har inte kommit halvvägs. Och hur kan jag veta det?
Jo. För annars hade ingen haft mage att skämta om det där. Sådana skämt väcker inte glädje. Lika okej som det är att skämta rasistiskt, är det att skämta så.
Jag vet det, för att jag tjänar inte lika bra som min manliga kollega som utför exakt samma arbete.
Jag vet det, för tjejer fortsätter fnissa och försöka vara sitt duktiga jag, medan pojkarna bufflar sig fram och bråkar. Och inte nog med det! Vi som arbetar med den här stackars generationen har fortfarande inte slutat generalisera att "pojkar är busiga" och "flickor är söta".
Jag vet det, för att det finns alltför många vita, kränkta män i samhället. Det är inte synd om er!!!! INTE NÅNSTANS!
Jag vet det, för att jag har fortfarande problem att moffa mig in i slutna herrkretsar där enbart deras skämt och kommentarer är roliga. Trots att jag har en väldigt jämställd make som alltid släpper in mig i sina sådana sammanhang.
Jag vet det, för att det inte är naturligt för alla föräldrar att tänka att pappa OCKSÅ är förälder. Att pappan inte är skapt för att ta hand om barn (OMG!!!) och att mamman är som klippt och skuren. Hej och välkommen hem till mig då!
Det är inget roligt att skämta om det. Varje gång någon drar en dänga om att Sverige är så gott och jämställt får jag krupp. Jag vet att jag själv har det fruktansvärt bra, men jag har aldrig tillåtit mig själv att leva på något annat sätt.
Och det handlar inte om, att i en kärleksrelation, ska mamman göra mansgöra och pappan göra kvinnogöra. Man får ju för katten se till att göra det man är bra på. Men skulle det då vara så, mot all förmodan, att kvinnan råkar vara bäst på att tvätta, laga mat, städa, torka, diska, ta hand om barnen... Då får hon ju släppa på hälften av grejerna. Och mannen får LÄRA sig. Och är det tvärtom, så ska det ju såklart vara tvärtom. Alltså. Fattaru?

Jag blir liksom lätt illamående av att mina två underbara barn ska växa upp i en värld där männen dominerar och kvinnan ska göra sin underordnad. Att en unisex-skjorta som ska säljas, säljs så fruktansvärt sexisiskt genom en kvinnokropp och helt casual genom en manskropp. Helt ärligt. Det är inte roligt. Grow up.

Och på något sätt kan du väl hjälpa mig att världen blir lite mer jämställd idag? Åh hjälp, det finns så mycket vi kan diskutera...

Att göra en cystoskopi

Ibland när jag googlar mina obefintliga sjukdomar... Hrrrm... Ja, och ibland de som faktiskt är något. Så tycker jag det är så konstigt att folk inte varit med om det! Det mesta man själv får har ju någon annan i världen redan haft. Are you with me?
När jag fick en njurbäckeninflammation i december försökte jag hitta likasinnade. Men icke. Så nu tänkte jag vara en förebild för mig själv och skriva om vad jag varit med om i fredags. Något så otroligt osmickrande som en... cystoskopi.

Vad är det då? Jo, det är när man för in en slang med en kamera i urinröret. Jag vill egentligen, typ, skrika ut detta för jag tycker det är så SJUKT. Min konstanta fråga sedan jag fick veta att jag skulle göra det var: HUR HITTAR DOM URINRÖRET DÅ?!
Jag anade väl också någonstans att de skulle göra det, eftersom detta tydligen är en otroligt vanlig undersökning.
Varför man gör det? Jo, det är flera orsaker, men min orsak var att jag haft mycket problem med urinvägsinfektioner under enbart ett halvår, samt en njurbäckeninflammation samt att syndromen kring blåsan inte försvinner.

Hur gick det då? Det gick bra tack. Jag var så himla pissnervös innan och när jag sedan skulle ta av mig brallorna skulle "syster" tvätta mig. Men jag trodde jag skulle dö av skämighet. Det finns väl bara en plats på jorden som sådana grejer är helt normala... Sjukhus alltså.
I alla fall. Det var ju inte som när man tvättar sig i duschen kan jag ju då säga, detta var en tvätt av urinröret, samt en bedövningssalva som på något vis sprutades in. Jag ska väl vara ärlig och säga att jag inte märkte så mycket förrän salvan kom in, det sved som bara den. Det brukar det tydligen inte, men det gjorde det på mig. Sedan kom doktorn. Och jag var väldigt tacksam för denna kvinna, jag är ofta det när det är kvinnliga läkare och dylikt som ska tampas med mitt underliv.
Hon för in slangen, och det märkte jag inte heller, och sedan ligger jag och andas djupt, för det känns väldigt obehagligt, men det gör inte. Och så tittar vi på skärmen med min urinblåsa på. Det var ju himla häftigt. Och fy vale vad äckligt, men man får låtsas att man är lite hardcore och tycker det är coolt.

Jahopp. Sen tog hon ur slangen och sa att allt såg mycket, mycket fint ut. Det var väldigt skönt, för visst hade tankar som cancer flugit på...
Trots att allt såg bra ut har jag ju haft och har ibland vissa jobbiga problem med detta. Så jag fick en remiss till skiktröntgen. Jag får väl skriva en berättlese om det också tänker jag.

Till sist sa läkarn: "Gå nu och gör det du vill. Träna, snuska och kör på som vanligt."

Okeeeej. Jag tränade.

Dagens outfit

Second hand-jeans, 30 kr röda korset i stan. Blus, 20kr kommun-second handen i stan. Långkofta, lindex

vintage YSL

Jag köpte den här YSL-klänningen för några år sedan. Riktig vintage, äkta vara.

Jag har aldrig använt den. Förutom när den här bilden togs.

Nu, efter att ha spanat på This Old Thing, känner jag att jag måste renovera den lite och sedan ska den banne mig användas! Det enda dumma är att den är svinans tajt vid den nedersta knappen.
Kanske kan det bli en jobbklänning i alla fall, svårare att röra sig i med kidsen hemma kanske.
Hmm... Tåls att klura på.

Frågan är, vad ska jag hitta på med den för att jag ska ÄLSKA den?

This Old Thing

Jag dör lite.

Imorse vaknade jag fruktansvärt inspirationslös. Till... allt. Livet. Ja typ så.

Jag mådde rätt kasst rent allmänt och stannade hemma från jobbet efter mycket om och men.

Jag har varit soffliggande precis hela dagen och upptäckte då detta. En tv-serie på SVTplay, som på svenska kallas Vintagejakten och på engelska heter den This Old Thing.

Är du det minsta intresserad av vintage eller second hand; KOLLA!

Här är kvinnan bakom den. Dawn O´Porter heter hon. Hon har så GALET snygga kläder i serien! Och är ascool. Bli inte förvånad om jag snart dyker upp i denna frillan.

Denna outfit!!! Älskarn! 

Hon har dessutom ett helt crew som är yrkesdesigners, sömmerskor osv osv. De berättar och visar precis hur man kan göra med plagg som behöver en uppdatering eller som behöver sys om lite. SÅ BRA!

När jag nu alltså googlat runt på denna donna ser jag också att hon gett ut en del böcker. Bland annat denna! HEJ FÖDELSEDAGSPRESENT! Hint hint, Emanuel...

Okej. Så se den! Om inte alla (4) avsnitt, se ett! Så värt!

Länk: http://www.svtplay.se/video/2611091/vintagejakten/vintagejakten-sasong-1-avsnitt-2

Dessutom blir man ju galet sugen på en vintage-resa till London... Who´s in?!

nu har jag shoppat Nudie igen

Jag köpte ett par Nudie-jeans till Emanuel för nåt drygt år sedan. De kostar ju kanske 1200 kr nya. De jag köpte kostade 119 kr på Erikshjälpen. Sedan hittade jag ett par på Malvan här i Landskrona. De kostade 20 kronor och var helt nya. De skulle jag ha själv, men insåg när jag kom hem att de passade Emanuel bättre. Han och jag har ju samma storlek, förutom att han har mindre rumpa så han får en del brallor jag inte tycker passar mig. Ja, och sen då, så köpte jag ett par till Nudie-jeans på vår lilla kommun-second hand för 45 kronor. De är raka i bena och jag kan inte bestämma mig om jag gillart eller om jag ska klippa av dem till shorts/göra kjol av dem. Det är roligt med märken när man har råd, tycker jag. Och på tal om det. Jag köpte ett par jättecoola G-Star-brallor också, på den där kommun-second handen. De kostade 20 kronor och jag var helt övertygad om att de skulle sitta som en smäck på mig. Det gjorde de kanske, men de var betydeligt snyggare på min man. Så han fick dem. Och bär dem som en... kung? Jaja.
Så roligt kan livet vara. Med second hand, en make som tar vad han får (och blir grymt snygg i´et) och ett grymt mycket billigare liv.

när året får vara helt blankt istället

Året 2015 är ganska blankt egentligen. Ibland kan jag tänka, när det kommer nya år, att åh, i år är året då jag...
Jag har släppt det den här gången. I alla fall just nu.
För ett år sedan somnade min farmor in. Hon, kvinnan, som skulle göra att hela min familj vändes ut och in och våra liv blev och är inte som förut. Jag fattar inte att en enda person kan ställa till det så mycket för så många.
På hennes begravning var det flera som höll tal om att hon, farmor, verkligen brydde sig om den personen. Såg den, undrade hur det var, hörde av sig, sågs... Jag fattar inte. För hon gjorde ju allt sånt för mig med. Men tydligen var det precis det hon hade, min farmor. Tid.
Eller, det var inte riktigt rättvist. För det har faktiskt vi allihop, tid alltså. Men vi är väl många, och speciellt jag, ganska kassa på att använda tiden rätt. Eller prioritera.
Man kan alltid skylla på något ju. Jag jobbar mycket, jag har många i min familj, jag pluggar hårt, jag har många fritidsintressen, jag... Alltid har man nåt, liksom. Och så är det ju, såklart.
Men jag tycker det är lite taskigt att säga att man inte har tid för någon. Speciellt de någon som betyder något för en.
För om man har sådana personer i sitt liv, då får man faktiskt bara se till att man har tid.

2015 är året då... Då allting får ta sin tid. Då allt är blankt och jag inte vill, orkar eller bryr mig om att drömma. Jag behöver inte det heller. Visst längtar jag till sportlovet då jag ska dricka god latte varje dag, tända en brasa och läsa så mycket jag kan. Men det gör mig inget att det är en vanlig sketen måndag, att jag måste baka veckans bröd och att vi snart får melliskompisar på besök. Det går det med. Jag orkar inte bry mig mer. Och det kanske är bra det... I alla fall idag.

att vara i en kärleksrelation

En kollega till mig tyckte att han hade sån himla tur. Tur med sina barn. Att de sköter sig så bra, vill till skola, har vänner, städar sin rum, gör också hyss såklart, men är vettiga kids i blivande tonår. Jag och min lika unga kollega sade friskt - Det är inte tur, det är bra uppfostran. Du ska vara stolt. 
Jaa, visst visst, lite tur har han säkert. Gener och hitan och ditan men mycket, tror jag, ligger i hur, eller att, man uppfostrar sina barn till vettiga medborgare.
Jag jobbar ju i skolans värld. Jag stöter på barn och unga som inte är vettiga medborgare och som man kanske undrar: kommer ni att bli?
Jag själv kan ju också tänka att en hel del, med ens barn, har också med ens relation att göra. Kärleksrelation då. Jag tror att hyfsat vettiga ungar kommer utifrån hyfsat vettiga kärleksrelationer. Vare sig du är gift, sambo eller, ja faktiskt, skild. Har man en bra relation är det lättare att smitta av den kärlek, som den här världen behöver, på sina barn.

Ibland tänker jag på vår kärleksrelation, min och Emanuels. Jag kan ibland tänka att jag missat något. Varför har vi det inte jobbigt för? Varför bråkar vi inte? (vi tjafsar, ja, absolut, men vi bråkar aldrig) Varför hatar vi inte varandra ibland? Varför håller inte min irritation som oftast kommer efter en lång och jobbig jobbdag, i sig längre än tills middagen är över? Vart är den där ett-, två-, treårs krisen som ska infinna sig i ett äktenskap? VAR?

En gång sa en bekant till mig att jag hade sån tur. Tur som hittat och vunnit en sådan kärleksfull, omtänksam, lugn, osjälvisk... listan kan göras lång... make. Ja, jag känner då tacksamhet för det varje dag. När jag då den dagen berättade för min make vad bekanten sagt, sa han - Vadå, det är väl inte bara jag i vår relation? Vi är ju två.
Ja, nu sa han ju dessa fina ord om mig, hans fru, men jag tycker verkligen det har en poäng. Skulle vår kärleksrelation brista, skulle vi alltid bråka eller vara arga, då är det inte bara hans fel. Eller bara mitt fel. Det är allt som oftast, bådas fel.

Men det är gött att vara i en kärleksrelation tycker jag. Och jag är, som sagt, varje dag tacksam för att vi har det så himla bra. Och jag hoppas, önskar och ber, att jag slipper ha sånna där bortskämda snorungar. Ja de lär inte få det lätt i mitt hem ändå, det kan jag säga.

God bless them.