En kollega till mig tyckte att han hade sån himla tur. Tur med sina barn. Att de sköter sig så bra, vill till skola, har vänner, städar sin rum, gör också hyss såklart, men är vettiga kids i blivande tonår. Jag och min lika unga kollega sade friskt - Det är inte tur, det är bra uppfostran. Du ska vara stolt.
Jaa, visst visst, lite tur har han säkert. Gener och hitan och ditan men mycket, tror jag, ligger i hur, eller att, man uppfostrar sina barn till vettiga medborgare.
Jag jobbar ju i skolans värld. Jag stöter på barn och unga som inte är vettiga medborgare och som man kanske undrar: kommer ni att bli?
Jag själv kan ju också tänka att en hel del, med ens barn, har också med ens relation att göra. Kärleksrelation då. Jag tror att hyfsat vettiga ungar kommer utifrån hyfsat vettiga kärleksrelationer. Vare sig du är gift, sambo eller, ja faktiskt, skild. Har man en bra relation är det lättare att smitta av den kärlek, som den här världen behöver, på sina barn.
Ibland tänker jag på vår kärleksrelation, min och Emanuels. Jag kan ibland tänka att jag missat något. Varför har vi det inte jobbigt för? Varför bråkar vi inte? (vi tjafsar, ja, absolut, men vi bråkar aldrig) Varför hatar vi inte varandra ibland? Varför håller inte min irritation som oftast kommer efter en lång och jobbig jobbdag, i sig längre än tills middagen är över? Vart är den där ett-, två-, treårs krisen som ska infinna sig i ett äktenskap? VAR?
En gång sa en bekant till mig att jag hade sån tur. Tur som hittat och vunnit en sådan kärleksfull, omtänksam, lugn, osjälvisk... listan kan göras lång... make. Ja, jag känner då tacksamhet för det varje dag. När jag då den dagen berättade för min make vad bekanten sagt, sa han - Vadå, det är väl inte bara jag i vår relation? Vi är ju två.
Ja, nu sa han ju dessa fina ord om mig, hans fru, men jag tycker verkligen det har en poäng. Skulle vår kärleksrelation brista, skulle vi alltid bråka eller vara arga, då är det inte bara hans fel. Eller bara mitt fel. Det är allt som oftast, bådas fel.
Men det är gött att vara i en kärleksrelation tycker jag. Och jag är, som sagt, varje dag tacksam för att vi har det så himla bra. Och jag hoppas, önskar och ber, att jag slipper ha sånna där bortskämda snorungar. Ja de lär inte få det lätt i mitt hem ändå, det kan jag säga.
God bless them.
Du är klok du! Vi bråkar också sällan, förutom småtjafs. Nu kan jag dock känna att jag är irriterad oftare men det känns ganska direktkopplat till kvällarna då vi kämpar med en bebis som vägrar sova. Vi har inte heller haft de berömda kriserna, förutom när maken var deprimerad och sjukskriven för det då var det tungt. I sommar firar vi 12 år som par och 5 år som gifta :) Vi pratar om ALLT och det tror jag är räddningen. Ibland är han billig och bortskänkes mot avhämtning, men det gäller nog mig också. Fast oftast längtar jag efter att han ska komma hem från jobbet och vara med mig och Sixten <3
SvaraRaderajamen det tror jag också är räddningen, i de äktenskap/förhållanden som håller. man PRATAR! pratar om allt, allt, allt. det är ju mitt bästaste tips, alla dagar, när någon frågar hur man ska göra, typ... Och visst finns det ups and downs. Och det ska man ju ha! sen tror jag man kan ta de där ups and downsen på ett visst sätt om man har en bra grundrelation. och såklart, jobbar för det! ps. irritation kommer som ett brev på posten med "krånglig" bebis, jag har förstått att ni har det lite sådär kul om kvällarna och gällande sovning. heja er!!!!
SvaraRaderaFast jag tror faktiskt din kollega har insett något viktigt. Även om jag skulle använda ordet nåd istället för tur. Jag har sett barn växa upp under familjeförhållanden där jag tänkt "hur ska detta gå?" och jag har sett barn från "fina familjer" ställa till det för sig. Jag skulle inte kunna anklaga föräldrarna för det. Även om jag tror att den miljö vi växer upp i påverkar oss. Absolut. Men barn (när de vuxit upp) har också ett val att välja hur de vill leva sitt liv, oavsett bakgrund. Som förälder tänker jag att man är tacksam om de väljer en väg som är bra för dem. Men man kan inte tvinga dem till det, även om man uppfostrat dem väl. Lika lite som Gud kan tvinga oss att älska honom, även om han gör allt för att visa oss sin kärlek.
SvaraRadera