När jag tänker spontant på vad som är viktigt i livet, kommer alltid familj och vänner och kärlek upp väldigt snabbt. Det är ungefär som när man (jag) var liten och någon frågade vem som var ens bästa vän var. Jesus! svarade man per automatik. Och även om jag liksom känner så, är det alltid så lätt att man är lite pk (i de sammanhangen då haha) och liksom alltid säger rätt saker.
(tänker så det knakar nu, hur lyckades jag dra dessa paralleller?!)
Jaja. Jag upptäcker mer och mer hur vuxen jag blir. Jag gillar det, även om jag tycker det är läskigt också. Alltså, jag vet att jag ÄR vuxen, det är inte det. Det kanske är grejen att man blir äldre helt enkelt, och det verkar vara lätt för mig att jämföra det med vuxenhet.
Känslan av att bli äldre och inse att saker som faktiskt var det allra viktigaste förr, inte det längre, och inte riktigt kunna slappna av i det, det har varit jobbigt för mig. Jag kan inte riktigt se att detta och detta inte ska vara det viktigaste längre. Jag lever kvar i någon slags ungdomsbubbla tänker jag mig.
Men idag fick jag lite insikt. Att det är okej. Det är okej att längta efter saker som man gör när man blir äldre. Eller rättare sagt; när man förändras. För det är väl egentligen det vi gör. Visst, vi blir äldre, gråare, rynkigare, slappare... Men för sketan, vi blir ju också visare, förståndigare, tryggare, (snyggare), bättre på att inse saker, bättre på att koppla ihop saker, smartare, bättre på att släppa saker... Nu pratar jag kanske bara om mig själv. Men det är en himla go känsla detta. Att livet bara blir bättre och bättre. Och periodvis suger ju livet säkert ändå, men jag tror att med den förändring man går igenom genom livet, blir det bättre, roligare och mer givande.
Ett gott exempel är ju det att en av mina bästa vänner ska gifta sig i sommar. Hon är lika gammal som mig och vi verkar ha klassat in oss i kategorien "snart 30". Hennes fästman fyller snart denna ringa ålder och är inte ett dugg besviken för det. När vi få pratar vårt bröllop och samtidigt pratar deras förberedelser är det som att jag mer och mer inser att jag förändrats. Något så radikalt, dessutom. Jag var ju ung, 22 år och hade sådana konstiga föreställningar om mig själv, mitt bröllop och vissa detaljer kring det. När vi senast satt och pratade om dessa bröllop skämdes jag nästan över vissa grejer jag brytt mig så mycket om, varit så rädd för och för att inte tala om hur nervös jag var och hur mycket jag brydde mig om vad "alla andra" skulle tycka och tänka.
Nä, fy. Skulle jag gift mig idag (vilket också känns som en befrielse att jag slipper) skulle jag gjort helt annrolunda, på såååå många vis.
Men det är också härligt att ha en sådan stor erfarenhet i ryggen. Och få inse det, att då var då, och nu är nu. Nu är inte de sakerna viktigast i livet längre, som det var då.
Och gillart. Min förändring. Jag hoppas, kämpar och jobbar stenhårt på att förändringen nu ska gå i ett gott tecken det här året. Att jag ska må bättre, både psykiskt och fysiskt, och att jag ska lära mig saker.
Och det känns himla bra.
Som jag och min andra bestie brukar säga; Allt har sin tid.
(det kan finnas några fler som använder det uttrycket....)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar