tänk att ha en bästa vän för livet

Det här är min bästa vän. Han heter Emanuel är 31 år, gift med mig och jobbar som pastor och ljudtekniker. Det finns mycket han är bra på.
Han är liksom bäst på att vara; pappa till mina fina barn, ja, eller våra. Han är bäst på att vara min make, min rådgivare, mitt bollplank, min idéknäckare (på ett bra sätt!), min uppmuntrare...

När vi träffades satt vi ute varje kväll och räknade stjärnfall. Vi tävlade, såklart, i vem som såg flest. En tävling som är extremt rättvis, för det handlade bara om att kunna se, och det kan vi ju båda två.

Vi gillar att tävla båda två. Han vinner oftast och just på honom kan jag bli väldigt sur. Till exempel när han fuskade (fast han inte gjorde det) på brännbollen på midsommarafton. Jag ville ju bara att mitt lag skulle vinna!
Det är coolt att ha den här tryggheten och den här känslan med en person. Det är häftigt att känna tryggheten i att vi kommer hänga ihop hela livet, inga konstigheter. 

Det är en enorm frihet att vara med Emanuel. Vi är gifta, vi är bästisar, vi litar fullt ut på varandra. Och har liksom alltid gjort. Det var något som verkligen klickade när vi fann varandra, I guess.

Nu är jag tacksam för en annan väldigt bra vän, som ställt upp och ska passa våra kids ett dygn. Jag längtar. Längtar efter att prata och umgås och hålla i hand med min man. Det är sånna små saker som gör det. För mig i alla fall.
Tänk att det är vi för alltid. Världens mest coolaste grej.

Jag älskar dig darling! Och tack för sovmorgonen.