om att inte ge sig för utseendefixeringen

Vi låg på stranden i vanlig ordning; den hårda, tunga cementen mot våra handdukar och i utsikten gräset, sanden och havet. Inte så mycket sand precis men lite. Lite lagom. I gräset kunde vi ju ligga men inte just idag. Idag var det cementen som av någon konstig anledning lockade.
Vi är ett gäng tjejer, en blandad ålder i kompotten och plötsligt vänder sig min mamma, som självklart också är där, snabbt mot oss:
- Vad i hela friden är det ni pratar om?
Min mamma, soldyrkaren, låg som vanligt tryckt mot sin handduk, borta i sin solande dvala. Men något i vårt samtal gjorde att hon ryckte till.
- Vi bara visar våra celluliter, sa vi.
Min ömma moder, ensam i sin ålder för stunden, kunde fortfarande inte riktigt förstå.
- Vadå? Ni menar sådana man får efter man fått barn? Eller när man är lagom gammal?
En hint om att vi 18-åringar kunde sluta snacka sådan smörja.
- Nää, kolla här då!
Vi visar. Någon har på benen, låren framför allt, någon har på andra spännande ställen. Eller ja, spännande är de kanske inte.
- Jaha, säger min mamma, lite lagom chockad. Sånt där hade vi inte när jag var ung i alla fall.
Vi skrattade, lämnade ämnet och pratade förmodligen om viktigare saker som killar.

Jag har ofta tänkt tillbaka på den här stunden. Inte just på vårt cellulit-snack, men att min mamma reagerade som hon gjorde. Jag gillar speciellt hennes tanke på att de inte ens hade några celluliter på hennes tid. Förmodligen var det ju så. För det var ingen som hade uppmärksammat de små hålen i kvinnors kroppar, som sedan skulle till och bli något fult, något man inte ska ha för att vara vacker. Ännu en grej som gör det pinsamt att gå på stranden i den outfit som förväntas.

Jag ska uppfostra två döttrar, eller, ja jag jobbar ju redan på. Jag älskar mode, att klä upp mig i snygga outfits, jag älskar kreativiteten bakom det och jag älskar att surfa runt på fashion-sajts. Men trots det, vill jag påstå att jag inte är särskilt utseendefixerad. Det är inte själva fixeringen det handlar om, det är kreativiteten och utloppen för den som ligger bakom min mani kring detta heta, ytliga ämne.
Jag har alltid brottats med hur mitt intresse kring kläder kan samspela i till exempel kyrkan, där jag är aktiv. Hur kan de två sakerna mötas och hur kan jag känna mig trygg och bekväm och stå för det jag gör, på en plats där generositet, ödmjukhet, kärlek och omtänksamhet är nummer ett?

Jag själv har hittat min plats, även om jag ofta, fortfarande, får kämpa. Jag har gett mitt liv åt second hand. Jag tror det är något Gud vår Far uppe i himlen gillar. Jag får göra gott på något vis.
Och i och med det, förespråkar jag INTE utseendefixering. Inte att studera sönder kroppen tills den inte har något fint kvar, inte att ömka sig och visa alla andra hur kass kropp jag har. Eller någon annan.
Att klä sig i olika kreationer handlar för mig bara om kreativitet, kärleken till kläder och mitt största intresse, där jag får vara en person jag gillar. Jag gillar mig själv i de här sammanhangen. Jag älskar att prata om det, jag får lite glädjekrupp när någon ny värvs in i second hand-gänget. Det är en galet fin grej, som jag är säker på att Gud också lagt på mitt hjärta.

Jag vill inte vara den som sprider osäkerhet, jag vill ge inspiration. Mina köp vill jag ska vara genomtänkta och jag vill lära mig mer om att ta hand om de kläder jag redan har. Det finns så mycket skit i den här världen och något gott kan man ju försöka göra. Som att sprida glädje, kanske?