om att duga precis som du är

Jag är sån där kvinna som har ganska grym självkänsla. Ja, jag tycker kan får lov att skryta om det, för bra självkänslor växer inte på träd direkt. Jag tror jag tar och tackar mina föräldrar för en välgjord uppfostran, tack!
Men det händer även för mig att dagar kommer då självkänslan krossas, bryts av eller bara flyter lite. Jag kan väl påstå att det ofta hör ihop med någon slags trötthet, ni vet den som påvisar sig när livet varit lite för fullproppat och sådär. Det kan också höra ihop med PMS, något ni män verkligen önskar att ni hade (ja, jag lovar!!!), eller andra hormonstinniga stunder i livet.
När dessa dagar, veckor eller timmar tränger sig på kan jag inte annat än att ge upp. Jag slutar kämpa för vad jag vet är rätt - nämligen att jag duger som jag är. Och att jag är fin, snygg, välskapt och otroligt bra!
De dagar är tunga. Jag kan vrida och vända på mig själv framför spegeln. Jag kan göra ombyten oftare Beyoncé gör under en konsert och jag kan känna ett starkt förakt mot de som utövar dieter, de som tränar sådär bra och de som har de perfekta låren (inget personligt). De dagar försöker jag förändra något. Det är olika grejer. Det kanske är kosten (brukar inte hålla mer än ett par timmar), det kan vara träningsupplägget (det är ju bra att variera i vilket fall) eller det kan vara klädseln, frisyren eller skorna. Men det kan också vara så att deppen kommer krypande så in i norden hårt att det inte går att hålla emot. Kanske kommer tårar av alla de slag, kanske känner jag avsky mot mig själv, mot min kropp. Kanske är det så att det faktiskt inte finns någonting att göra just då.
Bara att lära sig något. Och detta något är inte så himla enkelt. Ni vet den där versen, eller citatet, eller vad det är: "Lär mig att acceptera det som inte går att förändra".
Det är väldigt, väldigt bra.
Vi kan inte förändra allt och en del saker bör vi kanske inte förändra. Eller behöver vi inte. Som till exempel jag, Filippa, jag behöver inte förändra min kropp. Det jag behöver göra är att acceptera den.
Det kanske är så, Filippa, att du fött två små fina, härliga ungar under ett par år här. Det kanske är så att du varken orkar eller hinner hålla den livsstil du haft tidigare om åren. Det kanske är så att du älskar att äta goda saker; godis, ostbågar och massvis med god mat.
Det kanske är så att det viktigaste du kan göra just nu, Filippa, är att gilla läget. Se hur vacker du är. Se hur galet snygg, bra, rolig och häftig du är!
Kanske du som läser också behöver det? Frågan är väl egentligen vad som är viktigt i livet, eller hur? För mig är tiden med min helt otroligt snygga och bästa make väldigt värdefull. Tiden med mina barn likaså. Mina finbönor. Och det är viktigt för mig att få träna för jag älskar det - men inte i den utsträckning att det skulle entra rutor på magen. Det är också viktigt att få klä mig fint - jag älskar det. Men gööör det då!
Livet är här och nu, inte imorgon eller på fredag (jo, jo det också men), just nu lever jag här. Just nu äter jag ostbågar och dricker läsk, och jag njuter. Jag ska snart ha extremt mysig kvalitetstid med min man och sedan, ja, sedan är det väl torsdag och då får vi väl se vad som händer.
Det viktigaste är, att just nu och precis här, duger du som du är. Och jag med för den delen.