what doesn´t kill you makes you stronger

Längtar efter liggläge i gräset.

... verkar vara veckans motto. Inte för mig egentligen, men jag ser citatet på ansiktsboken och insta hela tiden tycker jag. Ikväll slog det mig att det ju faktiskt är mottot för min vecka också. Nu är det äntligen kväll på den femte dagen som ensamstående mor och snart är det dags för den femte natten. Det känns bra, vi har kommit över halvvägs och det verkar som jag lever. Tjaa, hyfsat i alla fall.
Jag har väldigt, väldigt bra vänner och familj runt mig som leverar stordåd när jag håller på att fall platt. TACK säger både jag, Elysia, Elma och Emanuel (märkte ni där att alla mina älsklingar börjar på E? Fetma).
Nu kan jag se ljuset i tunneln och jag kan börja tänka på att mitt liv kommer tillbaka "nästa vecka". Då kan jag duscha längre 47 sekunder, jag kanske inte glömmer ta på mig deo och slipper lukta svett, jag kanske känner att jag kan stanna upp och tömma ut allt grus som samlats i skorna, jag kan garanterat slänga sopporna utan att planera, jag slipper ta hand om två nattugglor till barn och kan sova åtminstone lite mer och ja, framför allt så kan jag dela mitt liv med den jag älskar. Det är det bästa.