Alltså. Snart är jag i mål. Fattaru? I MÅL. Jag har snart överlevt nio freakin dagar som ensamstående moder. Det är ingen picknick kan jag lova. En del kanske tror eller tycker att det är en vanlig åkomma. Ja, det är det kanske. Men det finns nog en gudomligt stor tanke med att man är två när man consivar liksom. Man behöver vara två. Minst.
Sen är jag inte sen med att be om hjälp när jag varit nära dödsporten. Jag har jättefina vänner och jättefin familj som alltid ställer upp när de kan. Dock har denna veckan varit lite dålig i planeringen då de flesta varit bortresta eller jobbat heltid. Men! TACK till er som hjälpt och peppat. Tack är inte ord nog.
Jag skulle här med vilja ge en rekommendation och en hyllning. Rekommendationen är: försök att undvika att vara ensam med en tvåmånadersbebis och en tvåochhalvtåring samtidigt i nio dagar i sträck. Det är ett helt onormalt tillstånd och jag önskar ingen denna stress och trötthet. Jag längtar tills de är större och kan ha lite mer glädje av varandra, då, ja då kan jag vara hemma själv igen kanske. Eller inte.
Min hyllning ska gå till mig själv. Är det nåt jag är värd efter dessa dagar så är det det. Faktiskt. Ja, ibland får man vara lite ego! Jag har kämpat som ett djur, sovit 3-4 timmar varje natt och underhållit två små barn på dagarna.
Hurra, hurra, hurra för mig! Imorn eftermiddag kommer maken hem och ooooj vad jag ska sova!
En sak är säker, my shoes are made for walking. Jag kan nog klara allt nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar