Med utsikt över Geneve-sjön

Om några minuter, när jag vaknat till lite mer ordentligt, ska träningskläder på och jag ska traska längst ner i källaren på detta stora hus, för att köra ett litet gympass.
Jag är på ett fyrstjärnigt hotell i staden Lausanne, i Schweiz. Jag kan väl säga att jag aldrig bott så flådigt. Aldrig sovit så gott och även om bilderna på nätet såg otroligt tacky ut så är det riktigt fint.
Snart ska jag möta ut upp ett gäng fruar och respektive för frukost på taket, med utsikt över Geneve-sjön. Sedan ska vi göra stan. Vad nu det innebär i den lilla stad, det vet jag inte. Men en latte från starbucks står på min lista i alla fall.
Ikväll ska vi klä oss ännu piffigare och gå på operan här i Lausanne.
Och varför allt detta händer, ja det tar vi i ett annat inlägg.

God helg!

Ett prickigt liv så att säga

Här ligger jag i sängen på övervåningen i mina föräldrars hus. Bredvid mig ligger den prickigaste av de prickiga; min älskade lilla tvååring. Hon fick vattkoppor i tisdags och syrran hennes avverkade sina för två veckor sen. Men usch, detta kan vara det värsta jag varit med om. Hon är så svag, så ledsen, sover inte, yrar, äter inte... Och imorn, till råga på allt, åker jag och min man iväg på resa. En resa jag sett fram emot i flera månader. Och så händer detta!
Ja, vad ska man göra? Våra föräldrar, som ska passa kidsen, är ense om att allt kommer gå bra. Det tror ju jag med. Men usch. Det är inte roligt nånstans att lämna mitt egna lilla barn såhär.
Som tur är ska vi sova nära inatt och sedan lämnar vi stan okristligt tidigt.
Jag hoppas dock att resan blir så bra som jag tänkt och önskat, trots detta tråkiga.
Nu sover vi!

Den obligatoriska sommaromöbleringen

Ja och så var hon i farten igen då. Den irriga tanten i Fru Filippas (mitt alltså) huvud. Det var väldigt vad det kliar i fingrarna när det blir ledigt. En rastlös själ måste det verkligen bo i mig.
Men äsch, det gör inget. Jag har fått det av min älskade farmor tror jag, även om hon och jag inte delar blod. Men hon älskade att piffa, göra om, vrida bordet och byta plats på tavlorna eller blommorna. Och jag är precis likadan.
Och förra veckan, när vi bodde borta och njöt av ledighet med stort hus, pool och ägg direkt från hönset i trädgården, ja då satte hjärnan min igång och arbetade på högvarv.
Jag har ju länge tänkt att barnens köksdel ska komma ut och vara närmare vårt riktigt kök. Och äntligen, idag (!), fick jag tummen ur att sätta igång det arbetet.
Det har också rejält rensats bland barnens plastleksaker och hela tre kassar diverse saker åker till Röda Korset i Landskrona imorgon. Det känns bra att kunna bidra till min bästa fyndaffär!
Sedan undrade jag idag, senast, varför i hela friden det alltid samlas så mycket saker i min omgivning? Jag älskar att ha saker framme, jag är inte en sån där stilren person direkt. Men seriöst, någon måtta får det väl vara. Eller?
Och sedan har jag verkligen satsat på rosa alltså. Oj oj oj vad det skriker rosa här hemma nu! Och min man har inte sagt ett knyst. Än.
Jaja. Nu ska jag fortsätta röja. Och försöka låtsas som ingenting när min onda hals skriker. Typiskt ledighet, ska alltid bli sjuk på ett eller annat sätt va?
Tur det är ett par veckor kvar!

Att vara visuell

Jag märker mer och mer hur ytlig jag kan framstå. Ytligheten i sitt esse; klädintresset slår allt och jag tycker det är viktigt. Viktigt att jag har snygga, helst också rena, kläder. Mina två små fjumpar till barn ska helst också ha lagom matchat och gärna rent där med. Ska vi iväg är det superviktigt. Och min man, ja, jag har faktiskt åsikter om hans klädsel med. Även om han har turen att klä i precis allt. Hehe. Ja, allt klär en skönhet som det heter.
Och mer och mer inser jag att människor som inte talar detta språk, tycker jag är ytterst ytlig. Det är få förunnat i mina kretsar som tycker detta är lika viktigt som jag. Tror jag i alla fall.
Jag vill också ha det städat. Inte för att jag bryr mig så mycket om smuts i sig, men jag vill att det se bra ut. Se mysigt ut, se behagligt ut, se ut som att, ja, här vill jag vara.
Jag kan också tycka att vissa områden kan behöva sig en uppfräschning. Och det är inget personligt mot bostaden/personen(?)/cykeln/rummet... Utan bara att jag liksom kan anse det. Och sedan bryr jag mig väl inte ihjäl mig heller, om inte något görs. Jo, på hemmaplan kan jag det. Men det får jag väl?
Inte förrän i söndags slog det mig (igen!). Att det handlar faktiskt inte, tro det eller ej, om att jag är ytlig. Utan det handlar om att jag är en visuell människa.
Jag blir uppmuntrad, peppad och upplyft när jag SER vackra, fina, färgglada, inspirerande saker och människor. Och det behöver ju såklart inte vara samma för varenda visuella människa liksom.
Ibland kan man tala om olika lärstilar i skolan. Alldeles för sällan anser jag, dock, men, där finns det en visuella del av människor. De är inte så många. Därför fylls inte detta språket ut skolbyggnaderna särskilt mycket.
Men hade jag gått i skolan nu, och vetat detta, så hade jag förmodligen lärt mig mer om jag fått färgglada stenciler, ha rosa fodral på min iPad, använda mig av alla möjliga olika färger när jag antecknar, se filmer och bilder som ger intryck och sedan avtryck.
Alla är verkligen inte som jag och det vet jag verkligen. Det är ingen nyhet. Ingen nyhet att bli kallad ytlig och fåfäng. Men nu förstår kanske du mig bättre i alla fall.
Jag blir glad och pepp av vackra människor och rosa blommor på bordet, helt enkelt.

jag vet ju inte vad jag ska skriva

Trots det bestämde jag att jag VILL skriva. Så nu är jag tillbaka. Och kommer skriva gärnet.

Jaaaosa!