Imorgon är det äntligen måndag

Hjälp, som jag längtat efter måndagen den 31 mars. SÅ. Mycket. Sedan tidigare har jag längtat för att min gräsänke-vecka är över. Men nu när veckan blev som den blev, längtar jag ännu mer. Jag älskar verkligen att vara på mitt jobb, även om det ÄR en galet stressig miljö att vara lärare... Så längtar jag efter att ha måndagen, den bästa dagen på hela veckan, då jag ofta kan sitta och prata med elever, diskutera, ventilera och komma fram till bra saker. Jag har halvklasser hela dagen och det är liksom en bra start på veckan. SPECIELLT när man varit sjuk och borta, som jag ännu en vecka varit. Usch. Det är så drygt när man blir sjuk, sjuk, sjuk hela tiden eller barnen, och jag missar så mycket bara jag är hemma en dag. Naj, det är jobbigt.
Men, men. Innan sportlovet var jag inte hemma en enda dag, och det verkar jag fått sota för, eftersom jag ännu bara varit en full vecka på jobbet efter. Och snart har vi påsklov.
Söndagkväll innebär ofta en del fix för mig. Jag rotar bland kläder, och har ikväll insett att inspirationen ligger på minus noll (varför gör den alltid det i årstidsbyte?!), målar naglarna, tar en extra lång dusch, surfar runt på bra och inspirarerande bloggar...
Ikväll tänker jag också på mina fina, underbara 4-åring. Hon blev fyra idag och somnade som en stock i soffan någon gång mellan 18-18.30. Ipaden låg i hennes famn och hennes gula, ny-loppade klänning var dyngsur av födelsedagsspänningssvetten. Hon är så vacker min fina Bumsing, och så glad har hon varit idag. Och spänd. Och blyg. 05.48, NY TID, vaknade hon imorse och frågade mig om jag kom ihåg vad hon ville ha på sin macka. Och vad hon ville ha för dryck. Jarå, sa den inte lika spända mamman, men ack så trött.
En fin vårdag är nu över, snart är det måndag och jag ser fram emot ETT LIV med god hälsa. Hehe.

Trevlig vecka!

den bästa perspektiv-på-livet-sjukan

När man förberett sig på ett par långa dagar gräsänkeliv, och det värsta senariot, det där man inte ens vågat tänka för det är helt galet, ja, när DET händer. Då får man riktiga perspektiv på livet.
Vad som hände då var, att jag fick kräksjukan. Dagen efter maken lämnat oss för Tyskland och det är minst sex dagar kvar. Ja, ni förstår ju att det blir många livsperspektiv här.
Jag ligger i 12 timmars dvala och vet inte hur jag ska få ordning på livet eller hem barnen från föris. Jag har lagom mycket panik under hela dagen när jag springer på dass mellan varven.
Det är inte många familjemedlemmar som finns på hemmaplan och alla andra jag känner är minst sagt livrädda för kräksjukor. Däremot ställer min underbara svärmor upp, som egentligen också är livrädd för kräksjuka. Men hon kommer, hämtar trötta barn och lagar middag, nattar och gör fint efter sig. Jag låtsas inför stora dottern att jag nu mår bra, men när de somnat och svärmor åkt, kör jag proslinsbussen en sista gång.
Natten kommer tidigt och jag har redan träningsvärk som om jag sprungit ett marathon. Jag drömmer att jag står under ett vattenfall och häller i mig vätska. Jag vaknar om vart annat och törstar nästan ihjäl! Allt jag kan tänka på är den stora coca cola-flaskan som står oöppnad på balkongen. Frågorna på djupet kommer tydligt: kommer jag någonsin kunna dricka något igen? Kommer jag någonsin kunna stå rakt? Kommer jag någonsin kunna äta och känna hunger?
Som ni kanske redan anar, fick jag svar på dessa frågor ganska snabbt, ja redan morgonen efter faktiskt. Och ja, jag klarade allt det där jättebra.
Andra frågor som uppstod var: hur i hela friden ska jag klara detta? Själv med två småkids som tycker om att skrika på pappa om nätterna. Vakna vid 5-tiden och börja leka, busa och vilja klä på sig dagens outfit redan 5.57.
Hittills, såhär en ca 48 timmar senare (hinthint, det går att träffas nu) märker jag att jag klarade det. Självklart med mycket hjälp från vår älskade föris, och mycket pepp och stöd från nära och kära (på bra avstånd).
Idag mår jag väl som man gör när man är gräsänka och haft kräksjuka, men hittills har jag ju klarat det. Och även om halsen börjar göra ont och barnen är så galet tjafsiga just nu så vet jag ju att jag kommer klara det ända till måndag.
Ibland är det faktiskt himla bra att få kräksjuka. Man märker hur livsviktiga behov som sömn, ej-ont-i-magen, dricka och äta inte är att ta för givet. Ja, så det så!
Så nästa gång tycker jag att alla ska besöka oss och få lite egen kräksjuka. Perspektiv mina vänner, perspektiv.
Och är det någon som vill ha fler perspektiv på livet så kan ni ta över mina barn nästa gång jag är gräsänka. Det är ingen picknick det heller. Men tja. Som mitt motto alltid är när jag bli ensammen: går det så går det. Och går det inte så gör det inget.

dagens tankar

- Det finns bara en endaste tid i mitt föräldraliv som jag skulle kunna avråda icke-föräldrar till att inte skaffa barn. Och det är när magsjukan infinner sig. Då funderar jag ofta över livets skeenden och hur det kom sig att jag inte kunde veta hur trist och jobbigt det är när ens barn är magsjuka. Jaja. Om några dagar råder jag alla att skaffa barn igen.

- Jag kan inte bestämma mig om jag gillar modet med Birkenstock-skorna eller ej. Jag köpte ett par igår på Zara, för mitt presentkort jag fick när jag fyllde. Men nu är jag tveksam. Flipp eller flopp liksom?!

- Jag blir galen på min telefon som tramsar loss vid varenda samtal. Sjukt pepp på en rosa 5c alltså...

- Inte lika pepp på att vara gräsänka i sex dagar samtidigt som jag är en arbetande kvinna. Usch. Det här med gräsänkeri tycker jag vi kan skippa. I himlen i alla fall.

- Jag har införskaffat mig en skrivbok. Jag tänkte bli en mer skrivande typ i dagboksform. Det känns som det kan hjälp alla galna, skruvade och irriterade samt bra, tankar. Kanske?

- Det verkar som folk tycker det är vår i luften, men än har inte conversen åkt på. Igår tog jag vårjacka men det var ju det dummaste jag gjort, höll på att förfrysa.

- Just nu finns det tre fina hattar i min ägo. Me love!

- Kan inte sluta drömma om stora, vackra, vida kjolar. Och kanske små klackskor med strumpor i. Kanske lite röda eller rosa läppar också. Oj. Jag behöver ge mig in i mitt kreativa jag, känner jag.

- Nepp! Nu ska någon städa undan, handla och fixa eftersom alla andra är sjuka. Japp, det var jag som skulle göra det ja. Vi hörs!

Pastellfixerad

Jag är så sjukt pastellfixerad just nu. Och trots det klär jag mig mest i svart känns det som. Fast det hör kanske annat till. Men mitt hem vill jag nu pastellarisera nåt så kopiöst att allt jag surfar runt på nu för tiden är pastelliga hem. Åh, så fint! Och jag älskar ju rosa. Som om rosa vore någon slags högre makt, så mycket älskar jag det. Ja, det kan låta överdrivet men nej. Icke!
Om jag fick bestämma skulle hela mitt hem bada i rosa. 

Men övriga pasteller funkar också, känner jag. Jag ska bara... Ja, ni vet. Få tummen ur eller vad det nu kallas.

ett liv med second hand

Här om dagen googlade jag på lite olika dieter; lchf, atkins... Jag hamnade på glutenintolerans med mera, med mera. Detta för att min mage aldrig verkar må bra och jag läst att man kanske kan må bättre om man utesluter kolhydrater. Anyways. Att köra lchf eller vara glutenintolerans, det är ju en livsstil. Det är något som måste, eller ja, borde hållas livet ut. Åtminstone gluten, lchf kan ju betraktas som en diet också...
Och sen slog det mig hårt hur livet med second hand också kan betraktas som en livsstil. Once you go... second hand... you never go back. Äsch, det rimmade ju inte alls.
Kapporna ovan, på mina kidz, är hembudade från tradera. Second handlade alltså. Stövlarna de har på sig är Kavat från barnloppisar i stan.
Det är så vi jobbar liksom. Och vi skulle aldrig ha råd att handla vanliga kläder till barnen, det är ju galet vad mycket en tröja kostar! För att inte tala om jackor och skor... Oj oj oj.
Nej, jag är tacksam för barnens second hand-kläder, och de lär få ha det så i mååååånga år!

Och inte mig emot ju. I love it!

Att fasta eller inte fasta - det är frågan

Eftersom jag är rätt kyrklig av mig, ja sådär att jag till och med är väldigt aktiv i en kyrka, påminns jag i dessa tider om fastan. Som tar sin start på onsdag. Och varar ända fram till påska.
Förra året fastade jag från facebook, vilket var bland det bästa jag gjort i mitt liv. Jag kan lova att det blir en repris. Jag känner då att jag måste sitta extremt mycket på facebook nu, för att liksom ladda. Som tur är har jag jobbat nio timmar idag och ska strax börja hemgrupp, så det blev bara ett par minuter på den där djävulska sidan.
Men jag funderar också på något mer. Jag tänker att det liksom ska svida lite att fasta. Jag vill inte fasta från mat eftersom jag inte alls känner mig där. What so ever, liksom. Där emot har jag vänner som provat att fasta en vecka eller två, under fastan, och jag är SÅ imponerad över det!
Min käre make fastade från sötsaker förra fastan. Det jag där blev så imponerad över var hans sätt att hantera det. Jag märkte liksom inte av det, vilket är extremt konstigt eftersom vi bor ihop och delar livet (och fikor) liksom. Men han gjorde det grymt och det är dit jag vill komma.
Att fasta - utan klagan. Och göra det grymt.
Varför fasta då? Är det för att vara grymt bra på att lägga av med en dålig vana kanske? Eller för att visa upp sina goda sidor i god karaktär?
Ärligt talat är jag inte särskilt påläst, jag är aldrig det när det kommer till grejer inom min tro. Jag är dålig på fakta. Men, jag vet att det handlar om att finna mer tid med Gud. Att ge sig extra hän och känna in honom. Lyssna, läsa bibel, be, samtala...
Är det något jag längtar efter i denna stressiga värld så är det ju att hitta lugnet med Gud. Att varva ner och lära mig lyssna...

Så ja. Fasta det ska jag. Men hur, det är jag inte helt på det klara än. Ja förutom den där fatjebuck-sidan då.

Lägg gärna till mig i dina favoritsidor, jag kommer ju inte kunna länka på fäjsan mer! ;) Haha.

Men då återstår frågan: ska du fasta? Varför? Och från vad? Inspirera mig!