Året 2015 är ganska blankt egentligen. Ibland kan jag tänka, när det kommer nya år, att åh, i år är året då jag...
Jag har släppt det den här gången. I alla fall just nu.
För ett år sedan somnade min farmor in. Hon, kvinnan, som skulle göra att hela min familj vändes ut och in och våra liv blev och är inte som förut. Jag fattar inte att en enda person kan ställa till det så mycket för så många.
På hennes begravning var det flera som höll tal om att hon, farmor, verkligen brydde sig om den personen. Såg den, undrade hur det var, hörde av sig, sågs... Jag fattar inte. För hon gjorde ju allt sånt för mig med. Men tydligen var det precis det hon hade, min farmor. Tid.
Eller, det var inte riktigt rättvist. För det har faktiskt vi allihop, tid alltså. Men vi är väl många, och speciellt jag, ganska kassa på att använda tiden rätt. Eller prioritera.
Man kan alltid skylla på något ju. Jag jobbar mycket, jag har många i min familj, jag pluggar hårt, jag har många fritidsintressen, jag... Alltid har man nåt, liksom. Och så är det ju, såklart.
Men jag tycker det är lite taskigt att säga att man inte har tid för någon. Speciellt de någon som betyder något för en.
För om man har sådana personer i sitt liv, då får man faktiskt bara se till att man har tid.
2015 är året då... Då allting får ta sin tid. Då allt är blankt och jag inte vill, orkar eller bryr mig om att drömma. Jag behöver inte det heller. Visst längtar jag till sportlovet då jag ska dricka god latte varje dag, tända en brasa och läsa så mycket jag kan. Men det gör mig inget att det är en vanlig sketen måndag, att jag måste baka veckans bröd och att vi snart får melliskompisar på besök. Det går det med. Jag orkar inte bry mig mer. Och det kanske är bra det... I alla fall idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar