Nyårslöfte nr 1: Inte vara duktig, bara vara sjukt bra
För ett tag sedan kände jag att det på riktigt är dags att göra sig av med duktiga-flickan-syndromet. Det gäller inte bara mig, det gäller SÅ många duktiga flickor jag känner där ute. Att vara duktig-flicka innebär att rätta sig i ledet, göra det som "förväntas" av en som tjej, ta ett steg tillbaka, kanske vara tyst om sin åsikt, kanske göra allt någon ber en... Flickan vill vara duktig och gärna på allt: äta rätt, träna mycket och ofta, klä sig snyggt och såklart rätt, handla rätt, säga rätt saker, tycka rätt saker... Vara omtyckt, helst av alla på hela jorden, och ja, vara duktig.
Så. Det är slut med det. Jag ska inte vara duktig längre, jag ska vara sjukt bra. Och helgrym. Jag ska gå in med självförtroendet jag faktiskt äger och sedan ska jag banne mig äga.
Och jag tänker att även, kanske, du behöver tänka på en grej. Och det är hur du uttrycker dig mot en (duktig) flicka du känner. Exempelvis får jag ofta höra "vad duktig du är som tränar!". Ja, det kanske jag är. Men det ska väl inte vara anledningen? Det ÄR ju inte anledningen, så varför ska andras ord prägla mitt sätt att tänka? Jag tränar för att jag är mån om att ta hand om min arma kropp, den sargade kropp som ska hålla väldigt många år. Jag tränar hårt för att jag blir så himla glad (det ÄR sant, ryktet om endorfinerna!), jag tränar för att jag älskar utmaningen att kämpa halvt ihjäl mig och se resultat - stark och välmående kropp! Jag tränar inte för att jag är duktig eller vill visa andra att jag är det. Kanske du vet någon, som du lätt uppmuntrar med ordet "duktig", tänk på det en stund. Det finns många, många andra sätt att uppmuntra oss! JAG LOVAR! Och känner du dig urlakad på uppmuntringsord kan jag hjälpa till. Jag är nämligen himla DUKTIG på att uppmuntra! Eller förresten, jag är bara så
sjukt bra på det.
Mina två oerhört grymma kids. Jag är GLAD att de har många flickor/kvinnor i sin närhet som är tuffa, starka och står för sin sak. Det bådar gott för framtiden!
Och ps. Man är ju bara människa. Man gör så gott man kan, såklart.
Detta är så bra och genomtänkt att jag blir lycklig ända in i själen. Jag har också funderat mycket på duktig-syndromet under hösten och försöker tänka på att inte använda ordet som en komplimang alltför mycket, men jag vet också om att jag misslyckas ständigt. Tack för påminnelsen!
SvaraRaderaÅh, så söt! :) Kram
SvaraRadera