till min älskade farmor

För en kort tid sedan gick min farmor hastigt bort. Det kan kanske toppas som de fem värsta grejerna jag varit med om i mitt liv. Jag har inte velat prata om det, skriva om det eller dela med mig särskilt mycket om det. Det har känts så fruktansvärt tungt.

Nu skriver jag för min egen skull. Jag måste ut ur skalet för att överleva, liksom. Idag är det begravning och efter att jag skrivit ner lite tankar om min kära farmor känns livet lite lättare.
Vi stod varandra otroligt nära...

Farmor var och förblir min största förebild genom livet. Det finns ingen kvinna på jorden som har så mycket av det goda i sig som hon hade. Och som inte var sen med att ge det vidare till oss andra.

Jag har lärt mig så mycket av min farmor. Och jag känner att jag, tack och lov, kan få fortsätta lära mig av henne, genom mina minnen och andras berättelser.

Farmor är väl storytellernas kvinna. Det fanns alltid en berättelse att berätta om något, och även om jag själv gärna undvek de där läskiga historierna, så fick jag alltid höra något nytt. Hon delade med sig av sin barndoms äventyr eller min pappas barndoms äventyr, eller någon granne, släkting eller möjligtvis någon av alla dessa katter som farmor gärna tagit hand om. Vet ni förresten om att det funnits katter som hetat: Paprika, Löken, Olga, Vadsadu, Gissa, Kleopatra… Och så den där efterhängsna hunden Johnson som jag själv inte tyckte så mycket om, men som alltid följde farmor vart hon än gick.

När jag var tonåring bodde jag alltid hos farmor och farfar på sommarlovet och gärna andra lov. Mina bröder flyttade också in och eftersom jag är den tuffaste av oss tre har jag alltid fått sova i källaren medan de andra trängst där uppe.

Inte nog med att vi tre tog över huset hela somrarna, det gjorde alla våra kompisar också. En sommar bodde jag och min bästis från Skåne i farmors källare HELA sommaren. Vi kom upp ibland för att äta och prata lite, sedan låg vi i soffan i källarn och kollade på film alla dessa soliga dagar. Och inget sa farmor om det, hon tyckte nog bara det var lite hemtrevligt att vi fyllde upp källaren.

Det har aldrig varit en fråga om IFALL jag och alla mina tusen vänner vill äta hos farmor, utan mer VAD: fika, middag, en dricka bara?

All gästvänlighet, all öppenhet och glädje som min farmor alltid haft är något jag alltid kommer minnas. Jag är tacksam för att jag fått så fina minnen och de går långt, långt bak i tiden, ända tills nu.

Med farmor har jag alltid kunnat prata. Hon har ringt mig mycket de senaste åren. Hon vet alltid vad man ska säga när ens barnbarn:

är hormonstinnig tonåring, nyss blivit dumpad, blivit nykär, spontanflyttat till Frankrike, nygift, gravid, nybliven mamma, nybliven tvåbarnsmamma, hittat första riktiga jobbet… Trots att hon inte varit med om flera av dessa saker har hon alltid förstått och talat i vishet.

Jag vet också att min älskade farmor har det så otroligt bra just nu, och jag längtar tills vi ses igen. Vila nu i frid, farmor, så ses vi så småningom!