STOOOR BLOPPIS!!!

JACKA från Nine West, strl M

 100 kr

SHORTS högimidjan från Monki, strl S

30 kr

SHORTS från Weekday, strl M

30 kr

BYXDRESS från H&M strl S

40 kr

JEANS från H&M strl 38 (stretchiga)

50 kr

JEANS strl 38ish

40 kr

LEVISJEANS strl 30ish, boyfriend skinny

150 kr

BYXA från H&M, strl 38

50 kr

ADADIASTRÖJA strl 38

200 kr 

LINNEKAVAJ strl 38/40

40 kr

KJOL strl M

40 kr

TUNIKA strl 38ish

40 kr

JEANSKJOL strl 38

50 kr

FRK-TRÖJA strl M

50 kr

TRÖJA strl M:ish

50 kr

FOREVER21-KLÄNNING strl M

60 kr

KJOL strl 38ish

50 kr

KAVAJ strl L (känns mindre)

50 kr

JEANSSKJORTA strl 38

60 kr

SKINNJACKA från H&M strl 38

60 kr

KLÄNNING strl 36 

40 kr

BLUS strl 38ish

30 kr

MARNI-sandaler strl 38 

200 kr

DKNY-sandaler strl 38

200 kr

och Han såg att det var gott

Det här med att vara kvinna alltså. Det är inte så himla enkelt alltid. Många feminister och andra personer (?) anser att kvinnor och män är jämlika. Jag kan tyvärr inte hålla med er. Jag har aldrig sett min man behöva bära ett barn i nio månader. Och han är man. Jag har aldrig sett honom har pms och mensa ner sig en gång i månaden - varenda år. Nej, det har han minsann inte. Och han är som sagt man. Jag har heller aldrig sett honom trycka ut en enda unge och det är i detta fallet enbart för att han är man. Och den smärtan vi kvinnor som gör/gjort detta, den är inte för den här världen. Eller för de här männen, kanske. Det är så svinigt och det är gör så himla ont ibland. Så kom för sketan inte och säg att vi är jämlika!
Däremot är vi grymt jämställda, jag och min man, men det är en annan diskussion. Ja, kolla bara på våra jämställdhetsbonusar som vi plockar hem. Ja just det.
Idag är jag lagom bitter över att vara just kvinna. Inte nog med att jag burit ett (otroligt vackert) barn och haft ont i 9 månader samt tryckt ut denna (underbara varelse) i smärta, kämpat med amning, ont här och där osv, så ska jag nu, denna ljuva dag, också inleda resten-av-mitt-liv med en härlig dos av pms. TACK. Jag säger tack.

Tack Gud, du såg att mannen var god och så skapade du kvinnan... Konstigt att vissa detaljer skulle skilja oss så galet mycket bara.

(äsch, ta det lugnt, imorgon kommer jag prisa att vara kvinna, det är bara vissa dagar det är såhär, det vet DU väl?!)

en dags outfit

Såhär ser jag väl ut de flesta dagar tror jag. Inte så mycket second hand över´t. Ja, förutom vagnen då. 

Jag & fina Panso

att second handla

Det kan vara så sjukt svårt att handla second hand. Man måste ha någon slags inspiration, man måste passa tider (second hander är oftast inte öppna "alltid", som alla andra affärer), man måste ge sig in i leken med känsla, kärlek och glädje. Annars går det ju nästan inte.
Just nu är jag i en liten svacka. Mest kanske för att det är svårt att ta sig till en second hand-affär. Eller tiden. Det kan ju vara ett litet bekymmer nu för tin. Idag var min tanke att hinna gå till Röda Korsets second hand-butik i stan som är öppen onsdag och lördag mellan vissa tider, men så hände ju det ena och det andra och jag är hemma. Jaja. Det går ju ingen nöd på mig direkt, det var mest för kul och att vi behöver en del barnkläder.

Men, om man ska handla second hand, så kan behöva tänka på vissa grejer:
- Leta inte efter "EN VIT BLUS MED ROSA BLOMMOR" för det kommer du antagligen aldrig att hitta. Leta istället efter 1. en vit blus 2. allt med blommor 3. allt med rosa detaljer. Då är det ganska mycket större chans att hitta något som liknar det du vill ha.
- Gå inte in med inställningen att det är enkelt, för det är det inte. Jo, för en del, de som har "hållit på" ett tag. Min kompis Marie är den jag vet som äger mest på detta. När jag började mitt second hand-liv hade hon varit inne i det läääänge. Vi gick in på en second hand och jag hittar nada. Plötsligt står hon med 20 plagg som är asfina. Ja, hur gör hon det? Jo...
- Se möjligheter!!! De flesta plagg man hittar med fint mönster eller ungefär den skärningen, kan piffas till. Klipp av nåt, sy in, sy upp, be svärmor sätta i nya knappar osv osv.

Så. Det var dagens tips. Jag hoppas jag hinner med lite second hand snart ändå. Det börjar krypa i fingrarna ju.

these shoes are made fo´ walkin´

Alltså. Snart är jag i mål. Fattaru? I MÅL. Jag har snart överlevt nio freakin dagar som ensamstående moder. Det är ingen picknick kan jag lova. En del kanske tror eller tycker att det är en vanlig åkomma. Ja, det är det kanske. Men det finns nog en gudomligt stor tanke med att man är två när man consivar liksom. Man behöver vara två. Minst.
Sen är jag inte sen med att be om hjälp när jag varit nära dödsporten. Jag har jättefina vänner och jättefin familj som alltid ställer upp när de kan. Dock har denna veckan varit lite dålig i planeringen då de flesta varit bortresta eller jobbat heltid. Men! TACK till er som hjälpt och peppat. Tack är inte ord nog.
Jag skulle här med vilja ge en rekommendation och en hyllning. Rekommendationen är: försök att undvika att vara ensam med en tvåmånadersbebis och en tvåochhalvtåring samtidigt i nio dagar i sträck. Det är ett helt onormalt tillstånd och jag önskar ingen denna stress och trötthet. Jag längtar tills de är större och kan ha lite mer glädje av varandra, då, ja då kan jag vara hemma själv igen kanske. Eller inte.
Min hyllning ska gå till mig själv. Är det nåt jag är värd efter dessa dagar så är det det. Faktiskt. Ja, ibland får man vara lite ego! Jag har kämpat som ett djur, sovit 3-4 timmar varje natt och underhållit två små barn på dagarna.
Hurra, hurra, hurra för mig! Imorn eftermiddag kommer maken hem och ooooj vad jag ska sova!

En sak är säker, my shoes are made for walking. Jag kan nog klara allt nu.

big, big dreams

Åh, jag börjar se ljuset i tunneln. Och det ser himla bra ut! Lite färgglatt, lite galet, lite vågat, lite av allt. Jag börjar se fram emot hösten ordentligt  nu. Själv vädret känns ju redan höstigt och i vanlig ordning ser jag inte särskilt mycket fram emot kylan, men den kan väl få vara välkommen i år den med. 

Jag börjar drömma om resor också. New York, London, Paris... Mmm... Sist jag var i London hittade vi en liiiten lyxig second hand som bland annat innehöll Prada-skorna där ovan. Det tyckte jag var skithäftigt. Hade det varit rätt storlek hade jag lätt köpt dom och gjort en snygg avbetalning till det. 

För er övriga som är ressugna har jag sett att det är billiga resor på Ryanair nu. 

Ja, lite förändringar till hösten är ju aldrig fel. Lite små sådär men ändå så att man känner att man lever. Kanske vill du skaffa en ny stil, nya glasögon, en ny frisyr, gå upp/ner i vikt, börjar ett aktivt träningsliv eller skaffa nya vänner. Jag tycker i alla fall att hösten är en ypperlig tid att helt enkelt starta upp en ny tid. Jamen vi ser väl hur allt går då!

So long!

den okristliga tiden

Man ska inte klaga. Och det tycker jag faktiskt inte jag gör särskilt ofta. Inte till offentligheten i alla fall. Men fy vale vad trött jag är! Och fy vale vilka hemska nätter jag har fått av mina två små troll. Jag kan liksom inte förstå varför den stora måste vakna på så okristliga tider. Okristliga tider betyder (enligt mig) att det inte går att agera kristet för det är så tidigt. Och kristet, ja, det måste väl vara att man är snäll och trevlig. Jag är inte det kl 5.08 på morgonen ifall jag dessutom varit uppe två-tre gånger tidigare och gett den lilla mat, eller den stora välling. Whatte?! Den stora dricker nästan aldrig välling på natten... förutom den häääär veckan då ja.

Så nu är jag död. Jag är såååå död. Jag ska bara överleva tre dagar till, sen ger jag upp helt några veckor. Vi kanske inte ses...

what doesn´t kill you makes you stronger

Längtar efter liggläge i gräset.

... verkar vara veckans motto. Inte för mig egentligen, men jag ser citatet på ansiktsboken och insta hela tiden tycker jag. Ikväll slog det mig att det ju faktiskt är mottot för min vecka också. Nu är det äntligen kväll på den femte dagen som ensamstående mor och snart är det dags för den femte natten. Det känns bra, vi har kommit över halvvägs och det verkar som jag lever. Tjaa, hyfsat i alla fall.
Jag har väldigt, väldigt bra vänner och familj runt mig som leverar stordåd när jag håller på att fall platt. TACK säger både jag, Elysia, Elma och Emanuel (märkte ni där att alla mina älsklingar börjar på E? Fetma).
Nu kan jag se ljuset i tunneln och jag kan börja tänka på att mitt liv kommer tillbaka "nästa vecka". Då kan jag duscha längre 47 sekunder, jag kanske inte glömmer ta på mig deo och slipper lukta svett, jag kanske känner att jag kan stanna upp och tömma ut allt grus som samlats i skorna, jag kan garanterat slänga sopporna utan att planera, jag slipper ta hand om två nattugglor till barn och kan sova åtminstone lite mer och ja, framför allt så kan jag dela mitt liv med den jag älskar. Det är det bästa.

sveriges kristnaste festival alltså

Idag börjar Sveriges kristnaste festival. Och jag är inte däääär! Det känns så himla tråkigt just nu. Frizon heter festivalen och är belägen utanför Kumla. Förra året var jag och Elysia med ett par dagar bara och i år ska jag inte åka. Fast jag vill. Så. Himla. Gärna. Ja, vem vet, jag kanske sätter barnen i bilen åker upp ändå tillslut. Så länge delar jag med mig av lite bilder från förra årets festivalhäng:

Hanso-panso!

Glass

Converse-häng

Bästa lovsångarna på denna jord

Typiskt härligt frizon-mat-häng

Fett stolt när jag fick veta att jag haft en typisk mamma-konversation med en av de kändaste på festivalen, nämligen sångaren i Gungor. Som vanligt hade jag ingen aning om vilka det var... 

i miss you

Efter tre dagar som ett riktigt par flyttade jag upp till Stockholm. Vi sågs inte särskilt ofta det första halvåret men vi pratade i luren minst tre gånger om dagen. Vi lärde oss snabbt att vara ifrån varandra men att umgås ändå. Vi kunde inte ta varandra för givet och det mesta krävdes att prata igenom innan vi la på. Vi lärde oss snabbt att berätta hur saker faktiskt var och vi lärde oss att bli bäst på att prata känslor och känsliga ting. Sedan flyttade jag ner och vi umgicks jämt. Jämt, jämt, jämt. Och inte blev vi trötta på varandra heller. Han började sitt ljudteknikerjobb och började resa. Ibland kortare, ibland längre. Vi lärde oss att vara ett par trots att vi var långt ifrån varandra.

Nu är du iväg igen och jag har aldrig, aldrig saknat dig, min underbara, såhär mycket. Jag kan inte förstå att jag inte är mer rutinerad på det här, jag borde vara bäst på att inte sakna.
Men det gör jag. Jag räknar ner dagarna, nätterna, ibland också timmarna. Jag saknar dig att det gör ont i magen. Och jag försöker se ditt vackra i det vackra jag har hemma - the kids. Jag låtsas att det inte gör ont och jag låtsas att jag inte bryr mig.

Det bästa med att du är borta är att du snart kommer hem igen. Att vi får kramas, pussas, skratta, slappa och umgås. Att vi ser varandra med nya, större, finare och klarare ögon. Att vi lärt oss ytterligare något nytt. Och att vi vet att vi älskar varandra mer än nånsin.

I miss you, babe.

summer feet and autumn thoughts

Den här sommaren har verkligen varit den konstigaste egentligen. Och frågan är om det verkligen har varit sommar? Jo en del dagar har ju varit varma och så, men det har verkligen varierat på väderleksrapporten.

Jaja. Snart är det höst i alla fall och det är väl inget att gnälla över. Det är bara att drömma vidare om nästa sommar. Kanske nästa blir en solig och fin och vi kan hänga på stranden vareviga dag?
Det här året hade vi ändå inte kunnat vara så mycket på stranden eftersom det krånglat en del med mor&bebis...

Hursomhelst. Det är augusti och jag tycker alltid det är en lite vemodig månad. Det innebär att jag måste veta vad som ska hända, till nästa sommar och vila, och det innebär ofta att jag måste ta tag lite i mitt liv. Himla tråkigt egentligen, men så är det.

Den här augustimånaden kommer jag fundera på vad jag egentligen, på riktigt, vill satsa på med mitt lilla liv, efter mammaledigheten. Jag måste fundera på om saker och ting är värt besväret, mödan och arbetet eller om jag ska gå den enkla och trygga vägen och faktiskt göra det jag (snart) är utbildad till. Jag tänker att allt får ta sin tid. Jag får tro att det kommer bli rätt och bra. 

Den här veckan som går nu är jag gräsänka. Sjukt konstigt att vara hemma själv med två små barn. Och första natten kan jag väl meddela ligger på minus 23, men jag tänker att det bara kan bli bättre. Ja, kanske. 

Nu ska vi snart gå ut och leka i lekparken så länge vi orkar. Allt för den spralliga tvååringen! Tjooo!