en gravids bittra bekännelser

Julafton 2011

Att bli gravid är verkligen en välsignelse. Speciellt i vårt samhälle. Här kan du faktiskt inte räkna med att det ska gå på första, andra, tredje eller ens sjunde försöket. Kanske går det inte alls. Och det är jättesorgligt och tråkigt för dem.
För vissa går det på första, andra eller ja, första försöket. Och vilken välsignelse det är! Och barnet i magen och ankomsten och väntan... näe, den är långt ifrån en välsignelse. Kom inte och säg till mig att jag är i ett välsignat tillstånd. Jag må vara väldigt välsignad, men mitt tillstånd är inte något välsignat sådant. För en del är det kanske det, men det är faktiskt inte så för alla.
Det ÄR okej att klaga när man är gravid. Det ÄR mer än okej att tycka lite synd om sig själv ibland. Det ÄR okej att be om hjälp, få hjälp och lata sig i soffan ett tag (även om jag inte förstår hur gravida med fler barn hemma lyckats med det).
För mig är det foglossning och trötthet som håller på att knäcka mig. Egentligen inte så mycket fysiskt, för kroppen kommer klara det. Men psykiskt. Jag är van vid att hålla igång, träna, ut och röra på mig och träffa människor. Kom verkligen inte och säg att det är ett välsignat tillstånd!
Jag är tacksam för det lilla jag klarar och orkar och tanken att det inte kommer vara för evigt håller mig vid liv. Att känna rörelser och tänka på sommaren med en liten bebis är underbart. Och att ha min familj nära mig är bäst.
Och nu över till verkligheten. Det är okej att känna sig nere, ledsen, bortglömd, tjock, otymplig och full av värk. Se bara till att ha glädje, kärlek, vänner, gemenskap, lindring och god dricka nära till hands. Speciellt om du har en graviditet som min. Då behövs många botmedel!

Tack för att du tagit dig igenom en gravid kvinnas bittra bekännelser. Nu måste hon antagligen äta.


Ps. Fortfarande är det en välsignelse att jag har en bebis i min mage... Och sjukt, sjukt, sjukt COOLT!