och Han såg att det var gott

Det här med att vara kvinna alltså. Det är inte så himla enkelt alltid. Många feminister och andra personer (?) anser att kvinnor och män är jämlika. Jag kan tyvärr inte hålla med er. Jag har aldrig sett min man behöva bära ett barn i nio månader. Och han är man. Jag har aldrig sett honom har pms och mensa ner sig en gång i månaden - varenda år. Nej, det har han minsann inte. Och han är som sagt man. Jag har heller aldrig sett honom trycka ut en enda unge och det är i detta fallet enbart för att han är man. Och den smärtan vi kvinnor som gör/gjort detta, den är inte för den här världen. Eller för de här männen, kanske. Det är så svinigt och det är gör så himla ont ibland. Så kom för sketan inte och säg att vi är jämlika!
Däremot är vi grymt jämställda, jag och min man, men det är en annan diskussion. Ja, kolla bara på våra jämställdhetsbonusar som vi plockar hem. Ja just det.
Idag är jag lagom bitter över att vara just kvinna. Inte nog med att jag burit ett (otroligt vackert) barn och haft ont i 9 månader samt tryckt ut denna (underbara varelse) i smärta, kämpat med amning, ont här och där osv, så ska jag nu, denna ljuva dag, också inleda resten-av-mitt-liv med en härlig dos av pms. TACK. Jag säger tack.

Tack Gud, du såg att mannen var god och så skapade du kvinnan... Konstigt att vissa detaljer skulle skilja oss så galet mycket bara.

(äsch, ta det lugnt, imorgon kommer jag prisa att vara kvinna, det är bara vissa dagar det är såhär, det vet DU väl?!)