År 2014 - så gick det

År 2014 är ett av mina allra sämta år. Då året faktiskt snart är slut inser jag att min syn på det här året, från 7 januari 2014, tills nu, inte har ändrats. Det är fortfarande det sämsta året i realtid.
Min farmor halkade i snön och fick en hjärnblödning. Eller ja, det kan ha varit tvärtom. Det är fortfarande inget jag pratar om tydligen. Det var 7 januari. Jag gick sönder, på riktigt. Jag jobbade aset av mig fram till sportlovet, då kollapsade jag helt och sedan dess har jag haft mycket och jobbiga problem med magen.
I februari hölls begravningen, den allra värsta dagen i mitt liv var det. På riktigt. Jag önskade så att det inte var det, för det var så många människor där som jag önskat prata mer med! Men jag bara grät. Det var fruktansvärt. Så ledsen, så arg.
I mars kokade magen helt och jag var hemma från jobbet en vecka. Då visade det sig att jag fått en kraftig urinvägsinfektion också. Pencillin, och så på det igen.
I april minns jag att livet kändes helt okej helt plötsligt. Jag var i Stockholm med jobbet och stannade kvar med en av mina närmsta vänner. Det var väldigt roligt och trevligt, och jag kände mig lite fri.
Sedan åkte vi och hälsade på farfar, som varit tvungen att amputera hela höger ben på grund av en kraftig infektion i tån, dagen efter farmors begravning lades han in för det. Usch.
Det var jobbigt att vara där, men säkert nyttigt.
I maj kämpade jag vidare med magproblem och förkylningar som aldrig gav sig. I juni körde jag enda in i kaklet med jobbet, vilket resulterade i att de tre första veckorna på min första, betalda semester var katastrof - magwise. Ont i magen, kan inte äta, matt och trött... Det va tråkigt, för att familjen drabbades. Jag kom dock igång med träningen igen vilket var min räddning.
I juli hörde vi att en kristen musiker, Emanuel Sandgren, gått bort i cancer. Fruktansvärt, då hans fru var höggravid med barn nr två. Allt hade gått så snabbt... Overkligt. Frågan, varför, ställdes åtalade gånger. Några dagar senare åkte vi på läger. Det är och förblir årets höjdpunkt. Jag fick fyllas på med energi, glädje, kärlek, Gud... Det var välbehövligt.
Dagen efter lägret, trötta och halvsura, åkte jag, Emanuel och Lukas till vår cancer-sjuke vän Jonis. Det var jättetrevligt. Vi åt, pratade minnen och gick till torget och köpte glass. Det var sista gången vi såg honom. I augusti, dagen då Emanuel och jag firar årsdag, 24 augusti, gick han bort, vår älskade Jonis. Det var inte lika hastigt, men det var fruktansvärt jobbigt. Jag grät hela dagen.
Vi åkte på hans begravning ett par veckor senare, i september, det var upplyftande. Det var skönt att få sörja med alla dessa 250 personer i kyrkan och över 130 personer i deras hem. Vi sjöng en sång till Jonis, alla vi som brukade åka på läger med honom. Den sången förblir hans.
I oktober hände absolut ingenting. Förutom att jag var sjuk en del, vill säga.
I november får vi veta att farfar har en hjärntumör. Okej, mer cancer det här året, det kände jag att jag kunde leva utan. I december får jag en så kraftig urinvägsinfektion att det nästan blev till en njurbäcksinflammation vilket innebär att det sätter sig på njurarna.
Jag är fortfarande sjuk av det och har varit riktigt dålig i en vecka nu. Det suger och jag ser ärligt talat inget hopp ikväll.
Det är nog därför jag skriver. It sucks.
Men i december kommer förhoppningsvis det jag längtat efter hela hösten och det är ytterligare ett läger! Jag ber och önskar och tänker att jag kommer vara helt frisk och det kommer bli det roligaste och bästa som fick hända år 2014.

Så. Nu hoppas jag på bättre tider. Och bättre år.