Om att hitta rätt

Jag, med en väldigt smutsig spegel ser jag nu

Det är så himla lätt att bara följa strömmen. Att sluta vara sig själv, eller egentligen aldrig riktigt hitta sig själv kanske. Det är så lätt att klä sig och ja, se ut, precis som alla andra. Ibland kanske man ändå sticker ut, men hamnar i något slags fack ändå. Ja, aldrig kan det väl bli rätt?

Jomen det kan det, tror jag. Men det är dumt att gå all in i dessa fack, tänker jag. Jag älskar tajta-jeans-converse-skinnjacka-stilen. Men kan verkligen inte bära den själv. För det första: jag KAN INTE se ut som resten av gänget. Jag kan inte det. För det andra: Det är INTE jag! Så enkelt är det.

När jag senast var på en liten second hand-runda så letade jag jeans, främst att ha till jobbet. Det är smidigt, tänkte jag. Jag provade hundra par (inte, men känslan) och inga passade. Fy vale vad jag gick därifrån med en obehagskänsla. Hur tjock får man vara? Varför finns aldrig något som känns SKÖNT? Sitter snyggt och bra och allt på en gång?

Jag kom hem. Lite smådeppig, för jag tänkte att jag BEHÖVER ju jeans! Jag måste ha det, för det är så himla praktiskt. Jag surfade in på H&Ms sida, vilket jag ofta gör när jag vill checka av om det finns något kul och inspirerande. Jag glider in på fliken "byxor". Och inser; det finns ju mer än bara jeans! Kostymbyxor, lite pösigare byxor, slappare kostymbyxor osv osv. Plötsligt insåg jag: det är ju det jag ska ha!

Och fattar ni då hur glad jag var över att hitta två par på Röda Korset idag. 50 kr för båda, och jag har dessutom redan hunnit sy upp de som behövdes sy upp. Vilket är helt amazing av mig, för det ligger fortfarande en kjol på en stol som behöver en söm i sig. Och den har legat där ett år. Aja. Fint som snus!

Och plötsligt förstår man hur lätt det är att hitta kläder som passar. Sluta tänka att du är som alla andra. Och se efter din egen kropp. Leta inspiration på andra, det är superbra, men bli inte som dem. Hur kul är det på skala egentligen?

Kjol och klänning är ju i regel det som flyger på min kropp. Men ibland kan det ju vara gött med ett par byxor. Och nu finns det alternativet också. Perfekt!

Jag vill bli hemmafru

När jag läser sånna här inlägg. Då måste jag själv skriva något.

Jag tycker så många människor, eller är det kvinnor, i Sverige, försvarar förskolor och allt vad det innebär, alldeles för mycket. När det nu börjat tre små barn på min yngstas avdelning som inte ens är 1 år, då blir jag lätt panikslagen. Och fattar verkligen inte hur jag kunde låta mina barn börja så tidigt! Mitt enda försvar är väl att barnen aldrig behövt vara särskilt mycket på föris, och kommer inte behöva det det här året heller.
Jag blir lite irriterad när folk säger att de MÅSTE jobba heltid, båda mamma och pappa, annars kommer det ALDRIG gå ihop!!!!! Men byt boende då! Sluta handla så dyr och fancy mat! Sluta handla nya kläder hela tiden! Ta inte massa lån på varenda grej du köper! Du behööööveeeer inte nya prylar hela tiden!

Det går alltså att leva annorlunda. Vi är inte särskilt bra på det här ekonomiska, men vi lever verkligen inte över våra tillgångar. Jo, vi har ett billån. Och utan bil hade inte min man kunde ta de jobb han får. Därför har vi det.
Men vi försöker leva annorlunda och då framför allt billigare, billigare än många verkar se på världen.

Vi reser inte. Vi köper inte nytt, vi handlar nästan bara begagnat. Till barnen exempelvis, skulle jag köpa nya jackor, vinterkläder, skor och allt annat, skulle vi vara ruinerade för längesen. Men det är ju vårt val. Och visst tar det tid, men det handlar också om prioritering tycker jag. Om jag inte jobbar heltid hinner jag ju. Hehe.

Men, med allt detta sagt, vill jag aldrig någonsin förkasta förskolan. Jag tycker den är fantastisk, i alla fall den mina barn går på. Vi älskar personlen och våra barn stormtrivs! Jag skulle heller aldrig kunna vara hemmafru på heltid, för jag vill att våra barn ska få del av föris. De lär sig så himla mycket och jag är sämst pedagog (konstigt, jag som är utbildad lärare...), så därför är jag väldigt tacksam för det här systemet.

Men det betyder ju inte att barnen ska bo på där! Eller? Jag är väldigt glad att jag nu jobbar 50% och slutar väldigt tidigt två av tre dagar. Det kommer bli en höst jag orkar och klarar av, en höst där jag orkar både jobb och hem. Och det är precis det jag är ute efter. Sedan får våra utgifter anpassas efter vår ekonomi, ju.

Att vara lärare

Nu för tiden jobbar jag på tredje andra, riktigt jobb som lärare. Det är så himla konstigt att byta arbetsplats som lärare. Jag är osäker på om jag egentligen kan uttala mig om andra yrken, men när det är ett yrke som ÄR samma överallt, fast det absolut, verkligen, så megamycket INTE är det, så kan det verkligen bli konstigt.
Jag trivs bra här. Jag har rast och sånt. Bara det liksom! Och så jobbar jag ytterst lite. Jag jobbar bara 50 %. Och hjälp mäh vad många som ifrågasätter det. Jag vet inte hur många gånger någon frågat om jag har ett jobb vid sidan av. I torsdags, när jag skulle ta helg, sa jag faktiskt: Ja, jag är mamma!
För det är ju det som är tanken. Att jag ska orka med min familj och speciellt mina underbara ungar. Jag kan visst inte riktigt hantera tempot i läraryrket samtidigt som jag är småbarnsmorsa.
Hade jag haft möjlighet hade jag gärna varit hemmafru på heltid alltså. Jag älskar att vara hemma!

Nu ska jag arbeta vidare här. Det är spännande med nytt jobb. Och nu ska jag komma på hur alla barn kan platsa och förstå mina lektioner. Det är inte så himla enkelt, minsann!