Käre Gud, det är dags för mirakel

Det händer saker just nu i närheten av mitt liv som gör att jag har otroliga koncentrationssvårigheter. Det är inte bara det att det kryper i kroppen av gravidhormoner, nej, det är allvarligare saker. Det är hemska saker, overkliga saker. En bekant till familjen som antagligen blivit kidnappad. Ja, ni hör ju hur SJUKT det är. Jag känner att jag får skriva om det här nu, eftersom det står i varenda webbtidning nu. Jag följer alla medier jag kan och håller på att bli rent knäpp. Det är så sjukt, så hemskt, så fruktansvärt. Varannan tanke jag har är en bön till vår Gud, den allsmäktige. Det är ju allt jag kan göra.
Och inte kan jag sätta tänderna i detta bedrövliga plugg heller, för hela tiden går tankarna åt mannens fästmö, åt hans familj och vänner. Tänk om det hänt oss? Tänk om det skulle hända? Vad ska man göra, liksom? Hur ska man leva? Den mest ordentliga, snälla och omsorgsfulle person vi känner till har blivit bortrövad utan (vad vi vet) anledning. Det är så sjukt.

Käre Gud, nu är det dags för stora mirakel...




Är du en bedjande person önskar jag inget hellre än att du sätter några ord i bön just nu.