hoppet är det sista som lämnar oss

Eftersom det lilla barnet (eller är hon stora nu kanske) inte sover, sover inte vi. Speciellt inte pappan. Han är så bra, så duktig. Själv ligger jag i min hårda - ja, för den har blivit hård nu, det ligger en matta i den! - säng och önskar att alla bara kunde sova. Och lite önskar jag att det ska bli morgon - så vi slipper sova. Jag har mig själv att skylla (eller mina föräldrar, kanske) för min dotters ovilja till sömn tror jag. Vi är precis likadana. Det kan ju hända något roligare, kanske till och med klockan två på natten, än att sova. Inte vill vi sova på dagen heller. Eller jo, ibland kanske. Sova. Vad är det bra för? Det värsta är ju att jag vet att det är en riktigt bra grej. Jag hade kunnat skriva ett en-kilometer långt inlägg om min relation till sömn, så komplex är den. Jag ska inte det. Jag hade inte ens tänkt skriva en rad om det och nu ser jag att flera rader fyllts av något så tråkigt. Sömn. Äsch.
Kaffe däremot. Det var fint att få en sån sådär på morgonkvisten. Frustrerande nog fanns inte internet på detta kaffe-plugg-ställe så jag fick traska hem igen och förlorade flera heliga minuter inför en deadline. Äsch. Livet rullar väl på ändå?
Hopp. Känner du hopp? Det har jag inte gjort på ganska många veckor. Men jag känner det igen. Det är inte bara en känsla som kommer och går egentligen, jag vet minsann var den där känslans verkliga ursprung kommer ifrån. Och nu har den äntligen infunnit sig. Att ha hopp kan vara svårt när mycket är jobbigt, ju. Det behöver inte vara jobbigt för någon annan, men för en själv. Men idag präglas min morgon av hopp. Kanske till och med hela veckan förbli så. Hoppfull. 
Nu är min skrivpaus över och jag ska återgå till mitt andra, lite tråkigare, skrivande. Jag älskar att skriva. Jag borde skriva en bok.


Eller vad säger du? Om allt? Hoppfull?