att vara lärare är inte att vara en lärare

Jag är så kluven till mitt framtida yrke. Om det nu ens kommer att bli det. Som det känns nu och har känts en längre tid, är lärare inte ett yrke jag kan satsa på. Och varför kan man undra? Jo. Att vara lärare är inte längre att vara en lärare. Ju. Istället, eller kanske också, är man: en uppfostrare, en vakt, en kurator, en tar-all-skit-människa och kanske en let´s-hit-the-messenger-person. Det är liksom inte särskilt roligt ute på dagens skolor längre. Det är ju för tjyven nästintill farligt.
Dock är den skola jag gör praktik på kanske en av världens bästa. Det är väldigt skönt! Jag trivs galet bra och har sagt det i princip varje dag i två veckor nu, att detta är enda platsen i skolvärlden jag kan tänka mig att arbeta. Att man kan vara glad när man går hem är ofta ingen vanlighet i skolvärlden...
Det är så sorgligt. Innan var min passion ungdomar. Det var därför jag ville bli lärare! Och eftersom jag anser att mitt liv varit otroligt bra, nästan så man skäms-bra, ville jag ge vidare av det.
Men jag orkar inte längre. Jag har varit ute på skolor och jobbat/vickat/praktiserat sen jag tog studenten. Och nu när jag snart är "klar", vill jag inte mer. Det har blivit mycket värre än när jag började mina lärartankar.
Samtidigt vill jag också göra nåt för världen. Jag önskar att jag inte hade kvar den lilla, lilla gnutta passion för ungdomar som jag faktisk har, för är det nån ålder det är svårt att arbeta med, så är det just dessa härliga, hemska ungdomar.
Så, vad ska man göra? En helt utbildning har gått till spillo? Och jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill göra. Kanske jag får skola om mig och börja jobba på ICA. Det är i alla fall inga ungdomar som sårar, gör en besviken, säger fula saker eller föräldrar som skäller, eller bråk som man ska reda ut. Fast å andra sidan kanske jag inte får sprida min glädje, kärlek och kunskap till någon?
Åh. Livet, alltså.